Förundran inför en Ferrari

Krönikor.
Ferrariförundran. Collage: C Altgård / Opulens

LIVET. ”Träng undan tunga tankar på populister och pandemier, terrorister och extremister, klimatförnekare och miljöförstöring, gnällspikar och gängbrottslingar. Förundras, fritt, fräscht och flödande”, skriver Erik Cardelús.

Det går bättre för Ferrari än någonsin. En vinst på hela 1 125 miljoner euro för 2020, enligt en artikel i SvD i tisdags.

För många vill åka lyxbil i dessa dystra dagar. Eller för att anknyta till den franska generationsförfattaren Françoise Sagan och hennes berömda citat om att pengar inte skyddar mot olyckor, men att hon hellre gråter ut i en Jaguar än i en buss.

Nu är som bekant inte Sagan (1935-2004) med oss längre. Inte heller rullar samma bilar på våra gator längre. Sagan, författaren från flådiga förhållanden, som slog igenom med generationsromanen Bonjour Tristesse, blott 19 år gammal. Men efter denna formidabla framgång blev det mycket sus och dus. En karriär som sluttade nedåt, i ett liv som brändes i båda ändar och med hårt tryck på gaspedalen.

Men ändå, åka lyxbil genom livet är kanske bättre än buss. I alla fall ur smittsynpunkt. Eller som distraktionsfaktor nu när de globala ledarskikten har valt att prata mer än att agera inför de globala utmaningarna. Nu, med så många destruktiva maktgubbar därute…

På promenad genom en höstskrudad park minns jag en känd svensk idéhistoriker, en man som ofta småler och säger att vi lever i den bästa av tider. Aldrig har vi haft så många ägodelar, aldrig så många livsval att göra och varit så friska. Det mesta rockar ganska fett, utan att vi riktigt märker det. En sorts hissmusik på statistisk makronivå, typ.

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

En gång skrev den där småleende mannen att han blev glad varje gång han såg en lyxbil köra förbi. Att denna lyxbil bekräftar att man kan lyckas och att systemet funkar. Nu med Ferraris enorma vinst borde mannen vara gladare än någonsin, tänker jag, för systemet levererar (speciellt megamucho till vissa, som vanligt). Dessutom finns det en massa andra lyxbilar därute som brummar runt och som gör människor glada, nästan som i Idas (läs: fordonsindustrins) sommarvisa. Och om Ferrariförarna mot förmodan inte är glada kan de – i likhet med Sagan – gråta ut i sina bilar. Slutet eller öppet – här finns valfrihet.

Men mellan skratt och gråt finns en bred känslopalett. Inte minst förundran, en känsla som ofta kopplas till lågmäld lycka och som trendar i dessa pandemiska och klimatkrisande tider.

Både Sigge Eklund och Maria Borelius har nyligen gett ut böcker som drar djupa andetag från denna friska förundran. Även Martin Hägglund, den akademiska vänsterns nya gullgosse, kan räknas in i den växande skara som hyllar förundran, förundran inför det enda liv vi har att leva. I Hägglunds succébok – Vårt enda liv: sekulär tro och andlig – görs ändligheten till meningsfullhetens förutsättning. För just eftersom det saknas ett liv bortom detta, bör vi känna detta vårt enda pågående liv (precis som i Tomas Ledin succélåt ”Just Nu”) som så mycket starkare och skönare. Mäktigt, märkligt och meningsfullt blir det, livet, lite som då man sliter av sig kläderna, rullar runt i en tussilagobacke och skriker Carpe diem och YOLO på en och samma gång.

Stanna upp och låta dig förundras. Trots allt elände som omger oss här och nu. Träng undan tunga tankar på populister och pandemier, terrorister och extremister, klimatförnekare och miljöförstöring, gnällspikar och gängbrottslingar. Förundras, fritt, fräscht och flödande.

Själv känner jag en stor förundran och lågmäld lycka inför alla Ferraris som inte kör förbi.

Förundran är en nyckel till alltifrån sänkta stressnivåer och ett meningsfullare liv till ett godare humör. Lite som för små barn; de förundras inför en skalbagge som kryper på en stock eller en vattenpöl att plaska i, med eller utan gummistövlar. Mindfulness extra allt. Skillnaden består i barnets bristande medvetande om vad som pågår runt omkring. Allt lömskt, läskigt och lurigt. Inte heller berättar vi för de små att ingen har telefonnumret till Bamse, Pippi eller Professor Balthazar. Att allt är hitte-på och fake-figurer.

Själv känner jag en stor förundran och lågmäld lycka inför alla Ferraris som inte kör förbi. Förundran inför alla människoliv som fungerar utan Ferrariåkning dessa dystra dagar. Att det finns andra drömmar, visioner och vägar. Att systemet och människolivet kan fungera utan den enögda blicken på lyxbilar, toppjobb, maktpositioner och lyxrenoveringar av kök.

Inte för att sådana saker inte ska få finnas eller att vi ska vara missunnsamma. Nej, nej och åter nej, inget kommunistsnack, alltså. Istället gläds jag över att så många genom solidariska handlingar, strävsamhet och sunt förnuft ändå får den här vacklande och haltande världen att fungera ett tag till.

ERIK CARDELÚS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr