SATIR. Iodine Jupiter begrundar tävlings- och lekmentaliteten i dagens samhälle. “Den sociala sällskapsleken pågår dygnet runt, överallt, samtidigt,” skriver han.
Vad som sägs på företagskonferensen är aldrig huvudsyfte. Det är lunchen man väntar på.
Riksdagsdebatten är säkert angelägen, men det är middagen tjänstemännen väntar på.
Uppstartsmötet hoppar vi helt över och tar fikat direkt. Skål, ta mig tusan!
Hur ofta händer det att någon av maktens män omges av en oskön kvinna i det offentliga rummet? Hela poängen med manlig makt är just erektionen, kittlingen, tillgången till pussy.
Samhälle har inte råd med osnygga människor. En utsökt kvinna står ofta misstänkt nära politikern. Rockstjärnor, tv-kändisar består av idel vackra ansikten. Intill dem mer eller mindre kända groupies.
Att ge människor nåt att drömma om är utmärkt reklam för samhällsmodellen, hierarkin, den sociala sällskapsleken.
”Ska vi dricka så här gammalt vin?” undrar den nyanställda. ”Nej, du är värd bättre, något modernt”, svarar chefen med en blinkning. Humor är vapnet för positionering. Med bakomliggande allvar.
Samhället kan liknas vid en social sport, en tävling. Leken handlar om rollbesättning. Mästare och novis, arbetsgivare och löntagare, herre och slav. Det gäller att veta sin plats i hägnet.
Hur folk minglar på jobbet, hur man söker andras blickar på restaurang är lek. Forskare träffas för att diskutera miljöförstörelse på seminarier, konferenser, middagar och hotell. De gluffar miljöfrågor, besöker fackanslutna bordeller och umgås med lön. Alltsammans är lek.
Kontorschefen ska anställa en ny sekreterare. Två kvinnor väljs ut till intervju. Den ena mycket kompetent. Den andra attraktiv. Den mindre duktiga får jobbet. I chefens ögon verkar hon ”flexibel.” Hon skänker honom erotiska fantasier. Och det vill han betala extra för. ”Spänningen. Det oväntade är en krydda i tillvaron”, motiverar han för sig själv. ”Tänk om jag får ligga efter kontorstid?”
Och så lekte vi.
Vi leker att vi jobbar, låtsas, skruvar duktigt på kontorsstolen, flyttar några siffror på skärmen. Genidraget ska öka vinsten. Ingen producerar något eget. Alla distribuerar det stora Varumärket. Du vill naturligtvis ha det alla andra har. Sociala bevis. Vissa livnär sig på skvaller med sugrör för att få ökad lekstatus.
Överbefälhavaren visar en pojkes entusiasm då han får leka krig. Realisera barndomens drömmar i vuxenversion. Dirigera trupper. Nazister mot Gustav Vasas folk. Kräva mer pengar av regeringen för tuffare leksaker. Dyrare middagar, snyggare hus, sexigare fru. Livscirkusen är uttryck för samma sak − den sociala sällskapsleken. ”Pang du är död.” ”Nä, jag dog inte.”
På 1960-talet var TV:n den moderna tidens lägereld. Idag samlas vi kring laptop-skärmen. Den ger oss något att prata om när det tryckta ordet förlorat sitt värde. Ju enklare och apigare desto större framgångsfaktor. Tillbaka till stenåldern.
Den smarta telefonen är betydande för umgängessporten. Den får oss stå ut med våra liv och arbetsuppgifter. Att kunna ta upp den och när som helst och få sig till livs lite skvaller, shoppingtips och dejting är guld. Och har man inget att säga i fikarummet tar man fram den lilla apparaten och pekar på skärmen: “Herre Gud, titta på det här!”
Den sociala sällskapsleken pågår dygnet runt, överallt, samtidigt. Vi vill ha snabba kickar, inte tråkigt en sekund. Några djupare reflektioner genom att ingå en stunds tystnad är nog inte möjlig.
Och så lekte vi.
info@opulens.se
