PATERNALISM. “Trafikpolitiken borde syfta till att underlätta medborgarnas framkomlighet, inte att styra deras val av trafikslag”, menar Lars Anders Johansson.
Häromdagen stod Miljöpartiets avgående trafikborgarråd Daniel Helldén på Västerbron och tackade passerande cyklister, i en manifestation som syftade till att understryka trafikslagets överlägsenhet. Även talröret Per Bolund och andra prominenta miljöpartister har setts genomföra liknande manifestationer.
Kanske hade det varit mer adekvat om trafikborgarrådet ställt sig vid någon av de numera frekvent förekommande bilköerna i huvudstaden och visat sitt långfinger till de långsamt passerande bilisterna. Helldéns insatser som ansvarig för Stockholms trafikinfrastruktur har nämligen haft mycket litet med att förbättra framkomligheten för cyklister att göra, men desto mer med att göra livet surt för biltrafikanterna. Att ställa trafikslag mot varandra och att peka ut privatbilisterna som syndabockar är nämligen centrala inslag i den miljöpartistiska världsbilden.
Själv borde jag vara den miljöpartistiska idealmedborgaren. I ett årtionde har jag cyklat till arbetet, först från förort till innerstaden, nu tvärs över hela Storstockholm, från en förort till en annan. Likväl känner jag mig inte alls som en del av den ryggdunkande cykelgemenskapen, eftersom jag inte köper dess ideologiska premisser och skygglappar.
Jag vet nämligen att de olika trafikslagen inte är utbytbara mot varandra. Jag vet att människor inte tar bilen i onödan, att de inte på pin kiv eller för skojs skull utsätter sig för bilköer, vägtullar, skatter, astronomiska bränslepriser och parkeringsavgifter som kostar en förmögenhet. Att människor trots alla dessa kostnader och försvårande åtgärder fortfarande väljer att ta bilen är ett tydligt bevis på dess nödvändighet.
Det är dessutom absurt att ställa olika typer av trafikanter mot varandra eftersom de flesta nyttjar de olika transportmedlen vid olika tillfällen. Vi väljer trafikslag utifrån tidpunkt och förutsättningar. Ibland är vi cyklister, ibland är vi gångtrafikanter, ibland trängs vi i kollektivtrafiken och ibland kör vi bil. Varje färdmedel har sina fördelar och nackdelar. Att utgå från att människor inte vet sitt eget bästa och inte fattar rationella beslut är nedlåtande paternalism.
Det finns många goda argument för att cykla till jobbet. I en storstad kommer man oftast snabbare fram än om man åker bil eller kollektivt, dessutom får man både motion och frisk luft på köpet. Denna typ av fysisk aktivitet är dock inte för alla. Att frakta varor, utrustning eller familjemedlemmar på cykeln låter sig inte heller alltid göras. Behovet av bil kvarstår och tenderar att växa i takt med befolkningsutvecklingen, alldeles oaktat miljöpartisternas önskedrömmar.
Efterfrågan på egen bil har inte minskat, trots alla pekpinnar och förmaningar. Dessutom har förbättrad avgasrening och nya drivmedel gjort att miljöargumenten mot privatbilism fallit ett efter ett. Återstår gör bara det ideologiska motståndet mot privatbilism, lika ihåligt och dåligt underbyggt som Miljöpartiets kärnkraftsmotstånd.
Jag cyklar inte för att jag är emot bilar.
Visst är det bra att cykelinfrastrukturen byggs ut, med nya och bättre cykelbanor, men under alla år som trafikant i Stockholm är det bilinfrastrukturen som jag upplevt som mest eftersatt. En av anledningarna till att jag valde att cykla redan från början, var att det var ett smidigt sätt att ta sig fram, och detta långt innan Helldén och hans hejdukar började styra och ställa över infrastrukturen.
Jag gillar att cykla, men är det något som får mig att tappa lusten så är det när miljöpartister vill göra en politisk poäng av mitt val av transportmedel. Jag cyklar inte för att jag är emot bilar, och jag tycker inte nödvändigtvis att det vore bra med ännu fler cyklister ute i trafiken. Faktum är att det är de andra cyklisterna som är det största irritationsmomentet när man är ute och transporterar sig. På andra plats kommer fotgängarna, som tenderar att dödsföraktande vandra rakt ut i både cykelbanor och bilkörfält utan att se sig om. Mest trafikvett har i regel bilförarna, denna styvmoderligt behandlade trafikantgrupp. Med undantag för de som tycks betrakta cykelbanorna som en plats avsedd för dubbelparkering.
Helldén och hans anhang har gjort mer skada än nytta för framkomligheten i Stockholm, och man fasar för vad han har tänkt åstadkomma på nationell nivå nu när han siktar mot riksdagen. Däremot kan vi hoppas att nästa trafikborgarråd ser de olika trafikslagen som komplement snarare än konkurrenter till varandra. Trafikpolitiken borde syfta till att underlätta medborgarnas framkomlighet, inte att styra deras val av trafikslag. Det kan inte vara ett självändamål att de ska välja det ena eller andra. Som cyklist tycker jag givetvis att det skönaste vore om färre cyklade än idag.
larsanders.johansson@opulens.se
