DEMOKRATI. “Ofta uppfattas demokrati som enbart parlamentarisk representation men nya idéer som flytande demokrati samt den teknologiska utvecklingen visar att demokratin genom sociala plattformar kan vidareutvecklas”, skriver Vladan Lausevic.
“Liberaler borde föredra nationen framför imperiet” är rubriken hos Göteborgs Postens ledarskribent Håkan Boström som menar att liberaler borde vara mer positiva till nationalism och nationalstatstanken. Boströms text är även ett svar på Timbro-medarbetaren och politologen Andreas Johansson Heinös kritik av nationalismen utifrån de senaste årens politiska utveckling.
“Länge var det en given utgångspunkt att svenska politiker skulle sätta Sverige och svenska medborgares intressen främst”. Närmast “Sweden First” enligt Boström. Vilket är sant utifrån historiskt perspektiv på flera sätt som under 1940-talets samlingsregering men världen har också förändrats mycket under de senaste decennierna. Bland annat eftersom globaliseringen, som har integrerat världsreligioner och begränsat staters protektionistiska beslutsfattningsförmåga, bygger mycket på liberalismens betoning av individens frihet och mänsklig progression. Nationalismen å andra sidan betonar alltid abstrakta kollektiv och staten, samt utgör en idag mer bakåtsträvande, nostalgipolitisk och reaktionär företeelse i synnerhet i Europa.
Den nationalistiska kritiken av liberalismen har under 2010-talet även handlat om uppfattningar om att globalisering och europeisk integration har försämrat demokratin och därmed “folkets” eller “nationens självbestämmande. Mycket av kritiken kretsar kring upplevelser av förlorad suveränitet och nationell identifikation, inte minst som resultat av den inre marknadens utveckling och den globala migrationen. Det är värt att minnas att Sverigedemokraterna redan under mitten av 2000-talet ansåg att EU är ett odemokratiskt mångkulturellt projekt medan den sanna “folkliga demokratin” bara kan existera inom nationen.
Även om aktörer som SD kan “ha rätt” ibland i sin problembeskrivning är det ett faktum att nationalistiska partier i princip alltid föredrar etnokrati framför demokrati. Det gör de eftersom det i demokratin förväntas att fria individer genom åsiktsbildning och pluralism ska kunna komma överens och fatta beslut. Detta ska jämföras med etnokratin där föreställningen är att “folket” eller “vår nation” tänker likadant och likformigt. Det är inte förvånande att Orbans nationalistiske och korrupte premiärminister säger saker i stil med att någon opposition inte behövs i den “illiberala demokratin” eftersom ungrare enligt honom inte är “en hög av individer” utan ett folk som vill ha “nationellt samarbete”.
En annan del av kritiken mot liberalismen är åsikten att liberaler redan från begynnelsen har misstrott eller till och med varit emot demokratin. Det är egentligen mer av en sanning med modifikation och handlar om en ambivalent men inte en oproblematisk liberal hållning till demokratin. Å ena sidan var det tack vare liberalismen som till exempel det revolutionära USA och revolutionens Frankrike fick konstitutioner på basis av medborgerliga friheter och rättigheter, erkännande av individen som institution samt maktdelning rörande rättsstat och andra institutioner som krävde demokratiska processer och legitimitet. Å andra sidan var faktiskt liberaler tidigare i historien negativa eller skeptiska till allmänna val och att “folket” skulle ha obegränsad makt.
Skillnaden mellan representation och demokrati är att demokratin kan existera även utan representation i formell mening som genom parlament.
Liberala tänkare resonerade bland annat utifrån argumentationen att godtycklighet, sociala fobier och opportunistiska beslut kunde leda till demagogiska och auktoritära styren samt avskaffande av individens rättsliga och institutionella suveränitet. Däremot ville till exempel den liberale tänkaren Frederic Bastiat ha demokrati för att möjliggöra för medborgarna att bedriva samtalsprocesser om framför allt lagstiftande aspekter och statens kärnuppgifter och avsåg då sådant som polisväsendet. På det sättet har liberaler principiellt alltid varit för demokrati i grundläggande mening men det har förekommit skepsis mot den representativa demokratin.
Skillnaden mellan representation och demokrati är att demokratin kan existera även utan representation i formell mening som genom parlament. Men eftersom 1800-talet och större delen av 1900-talet var perioder utan internet och med massiva folkrörelser så gick den representativa demokratins utveckling i takt med industrisamhällets utveckling. Åsikten att demokratin i representativ mening ofta blir kollektivistisk stämmer väl överens med historiens förlopp, som i flera fall slutade extremt illa. Som i samband med Nazitysklands framväxt. Och mycket av detta beror dess värre på vår mänskliga natur.
Historikern Yuval Harari menar att när människor röstar i samband med allmänna val så röstar vi främst utifrån hur vi känner och inte utifrån hur vi tänker. Det beror bland annat på att människan är i grunden en social och irrationell varelse som oftare tänker eller känner genom myter, symboler och berättelser än genom fakta, kunskap och rationalitet. Det är lättare för människan att känna att politiker ska fixa mer välfärd, att cannabisbrukare ska straffas, det behövs mer övervakning och tuffare åtgärder beträffande terrorism än att sätta sig i den komplexa förståelsen av verkligheten.
Samtidigt är fallet att det inte är hugget i sten att demokratin måste vara kollektivistisk eller avgränsad till nationalstaten. Frågor som klimatfrågan och AI-frågan inte kan hanteras genom nationell suveränitet utan kräver just globala lösningar och institutioner. Ett annat exempel är den organiseringen som framför allt har ägt rum i EU under de senaste 20 åren där fler individer blivit mer medvetna och organiserade angående EU-dimensionen. Ta till exempel framväxten av pan-europeiska politiska partier och andra organisationer. Det nog mest lovande exemplet som håller på att ta form i takt med att fler människor finns på sociala plattformar som Liquid Feedback. Där kommer individer i kontakt med varandra med syfte att ägna sig åt medskapande och involverande processer där samarbete blir viktigare värdering än konkurrens.
Demokratin kan på det sättet bli mer öppnare och individualistisk i framtiden om den kan övergå till att vara “flytande”. Ett flytande där människor kan rösta oftare och olika beroende på beslutsnivån och frågan. Redan under mitten av 2000-talet och i den senaste Demokratiutredningen har det uppmärksammats att medborgare i Sverige ofta upplever politiska partier som “stela åsiktspaket”. Skillnaden mellan den “vanlige väljaren” i Sverige under 1980-talet och idag är att dagens väljare brukar vara mer intresserade av globala frågor, upplever sig påverkade av EU-dimensionen och brukar identifiera sig med skiftande partier beroende på frågan.
Tankarna om flytande demokrati handlar framför allt om att någon parlamentarisk representation inte behövs eftersom individer ska kunna delegera sina röster till andra individer eller organisationer som kan företräda en i en viss fråga. Det skulle till exempel kunna gestalta sig genom att man röstar på Naturskyddsföreningen, LO eller andra intressegemenskaper istället för att rösta på till exempel Miljöpartiet, Socialdemokraterna eller Centerpartiet. Inte minst i välfärdsfrågor skulle fler individer kunna involveras för att medskapa olika program och system genom donationer istället för beskattning.
Det är sant att demokratin ofta bygger på abstrakta föreställningar om att det finns ett “vi” som ska besluta om samhällets utveckling. Men till skillnad från nationalstatens funktion och industrisamhällets demokrati är fallet idag att demokratin kan vara både mer öppnare, involverande, medskapande samt mer global, övernationell och planetär. I grund och botten är demokratin lika med mellanmänskliga samtalsprocesser som leder till formella eller informella beslut. Något som mänskligheten i takt med fortsatt globalisering och digitalisering kommer att kunna bli bättre på.
vladan.lausevic@opulens.se
