Dagen då vi alla blev tiggare

Krönikor
Collage: C Altgård / Opulens.

SOLIDARITET. På något sätt finns det i tragedin även en vacker läxa i medmänsklighet, den vi varit så snikna med tills vi själva drabbats. Att även vi här i Sverige kanske bara är en pandemi ifrån att behöva skramla med pappmuggen, skriver Daniel S Ogalde.

 

I spåren av Corona, en av de mest lamslående pandemierna som drabbat vår globaliserade värld, har livet tagit en drastisk vändning för de flesta av oss. Förlorade jobb, förlorade inkomster och förlorade liv. Enligt vissa experter har vi det värsta framför oss om vi ska tro att det som sker i Italien och Spanien är våra föregångare. Det är en orolig tid där många av oss har en chans att sträcka ut en hand och än fler tvingas be om den. Och samhällsomdanande skeenden som just Corona kan även vara en tid för reflektion inte minst kring våra egna privilegier.

För bara ett år sedan, mitt i brinnande tiggeridebatt, läste jag en insändare i Dagens Nyheter. En som i stora ordalag beklagade sig över ”gängen av tiggare” som invaderat Sverige och även förordade ett förbud mot denna förekomst likt det man infört i Staffanstorp, Vellinge och nu många andra kommuner. I tider av ”Jimmie-moments” kändes det då inte nämnvärt förvånande att läsa utlägg som denna även i etablerad media. Några månader senare skulle så Jimmie Åkesson åka ner till Turkiet för att råda flyktingar som korsat hav och land för att nå säkerhet, att inte komma till Sverige. Här var det fullt. Allt som någon självutnämnd förespråkare för det svenska folket och dess värderingar.

För det är med komiskt obehag som jag många gånger betraktat denna frustration och för all del även hamnat där själv.

Redan då började jag skriva på ett svar men det ville sig liksom aldrig bli klart. För frågan är komplex. Under min tid på Sveriges största människorättsorganisation fick jag se detta på nära håll. Där fick jag träffa så kallade tiggare och även poliser med uppgift att avhysa dem från deras temporära läger. Mänskliga tragedier sprungna ur ett politiskt misslyckande men även en kulturkrock som gick att beskåda utanför första bästa Coop-butik eller under tunnelbanans morgonrusning.

För det är med komiskt obehag som jag många gånger betraktat denna frustration och för all del även hamnat där själv. Hur vissa ger och vissa inte ger, hur andra upprörs medan andra kostar på sig ett medlidsamt leende. Hur svårt det tycks vara att göra det som borde vara lika lätt i praktiken som i teorin – att säga nej. För har man någon gång åkt i Stockholms tunnelbanor är chansen stor att man sett en, två ja kanske till och med tre ”tiggare” som med myntskramlande pappmuggar går genom vagnarna och ber om allmosor. Allmosor som med lika stor sannolikhet finansierar ett missbruk, ett övergrepp eller en ren lögn. Elakartade sanningar som svartmålat en hel grupp i synnerhet i ett curlat land där den svenska ängsligheten steriliserat allt från vår mellanmjölk till mellanmänskliga interaktioner. Inte minst vår förmåga att säga nej istället för att bita ihop och spy ut frustrationen i insändare eller valurnan. Och så befann vi oss på en hal nedförsbacke mot överförmyndarskap.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

I allt detta kaos som corona ställt till med ska den lilla spillra av liv som ligger orörd kvar av karantän, virus och oro fortsätta. De av oss som har privilegiet att hålla fast vid våra rutiner och våra jobb är de lyckligt lottade. Många andra har fått söka stöd hos familj, vänner, myndigheter och grannar. Och på något sätt finns det i tragedin även en vacker läxa i medmänsklighet, den vi varit så snikna med tills vi själva drabbats. Att även vi här i Sverige kanske bara är en pandemi ifrån att behöva skramla med pappmuggen. Dagen då vi alla blev tiggare.

DANIEL S OGALDE

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller