Bonjour corona – Adieu tristesse!

Krönikor/Kultur
Montage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

CORONATANKAR. ”På radion loopar nyhetsinslagen, samma uppjagade röster och betoningar, samma journalister som ställer samma frågor till samma experter.” Erik Cardelús om tristessen många av oss upplever nu. En tristess som dock ibland kan leda till kreativitet, som när Isac Newton i 1600-talets mitt satt i karantän under en pestpandemi och utanför hans fönster föll ett äpple ned från ett träd.

 

CORONAKULTUR. Covid-19 verkar vi få dras med under en längre tid. I Opulens skriver vi givetvis om effekterna på samhället men också utifrån andra infallsvinklar om viruset. På den här sidan samlar vi våra kulturartiklar om corona.

Bonjour Tristesse heter en välkänd roman av François Sagan. Trots att romanen utspelar sig på ett soligt Rivieran, långt ifrån dagens kärva coronatider, flyter titeln upp i mitt medvetande under en av alla dessa monotona och motiga marsdagar.

För nog kommer tristessen krypande på bred front nu. Känslan av att livet pågår någon annanstans, bara inte här och nu. Att det mesta är satt på paus, att en oroväckande parentes ristats runt det vi en gång höll på med, tillsammans med andra.

För nog är det så att det där lockande ostörda jobba-hemma och slippa-trängas-på-bussen har sakta och obönhörligen övergått i något klaustrofobiskt och skavande.

Vid mitt skrivbord, nu fritt från mänskliga rörelser och arbetskamrater, kan jag nu ostört åse hur trafiken passerar på vägen nedanför. Det är en minskad trafikström, ett faktum som säkerligen hade gjort både mig och andra glada om det inte vore för det här. Tristessen, tomheten och trögheten. Allt det där som grasserar innanför den där klaustrofobiska parentesen.

Istället irriteras jag av den glesnande trafiken där på gatan, skallrandet och skramlandet av hjulaxlar och karosser, hur ryckigt en del kör, meningslösa accelerationer som raskt måste dämpas vid nästa korsning.

Fattar de inte det där med droppsmitta, inte luftburen smitta? Förbannade faktaresistens, hinner jag tänka, där uppe vid skrivbordet och med den kaffevärkande magen.

Jag irriteras också av att nästan alla bilar går i samma färger – svart, gråmetallic och vitt. Varför inte grönt, rosa, gult, violett eller brunt? Det sägs ju så ofta att det vinnande konceptet i dagens kunskapsekonomi är kreativitet och ett släppa-sargen-tänk? Funky business, alltså.

Men här hemma är det inte så funky. Det knäpper och knakar i trägolvet, dammet virvlar i det insipprande dagsljuset, fönsterrutorna är otvättade och den fjärde koppen bråkar nere i magen.

Utanför på parkeringen står en overksam grävskopa. Den har stått där länge, i dagar. Den blockerar rullstolar, barnvagnar och mina gamla fria tankar. Den borde tas bort. Men vart ringer man för att få bort den? Sitter grävaren också i karantän, vid ett skrivbord, uttråkad med kaffevärk i magen?

Bonjour tristesse, en man med marinblå jacka sneddar över gatan. Mitt i steget tappar han en dokumentmapp som blir liggande en kort stund på marken. Han plockar upp mappen. Daskar och raspar av den mot låret med sina svarta läderhandskar. Tittar misstänksamt på mappen som om den blivit förgiftad. En kvinna med blicken nedborrad i en mobilskärm närmar sig, med svart rock och rosa scarf. Hon passerar mannen, med en djup och demonstrativ böj. Fattar de inte det där med droppsmitta, inte luftburen smitta? Förbannade faktaresistens, hinner jag tänka, där uppe vid skrivbordet och med den kaffevärkande magen.

På radion loopar nyhetsinslagen, samma uppjagade röster och betoningar, samma journalister som ställer samma frågor till samma experter. Lombardiet är värst drabbat, olika länder har valt olika strategier, Sverige har varit sena och såsiga men kanske mindre panikslagna, exponentiell ökning, after ski är dåligt, vi måste plana ut kurvan, vaccin dröjer, undvika folksamlingar och riskgrupper, vården går på knäna, alla måste ta sitt ansvar, vi måste stå enade tillsammans, restaurang- och besöksnäringen är illa ute, fältsjukhus…

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Tråkigt har bara det tråkiga, sägs det ju. Frågan är bara om karantänen har förvandlat mig till en tråkig människa. En människa som fastnat i ett monotont karantänstänk och i neggiga loopar som inte leder någon vart?

Eller fungerar karantänstänket som en mänsklig vattendelare mellan de tråkiga och otråkiga? Allt enligt det där gamla tjatet om att det finns två sorters människor. Människor som vissnar i karantänen, människor som blommar upp. Människor som ser halvfulla respektive halvtomma glas. Vissa spelar saxofon på balkongen, andra deppar med magont vid skrivbordet.

Annars sägs det ju att monotoni kan vara bra för tänkandet, att det behövs stillhet och avskärmning för att de stora tankarna ska kunna skapas.

Varför annars alla dessa internat och retreat? Man tar ledigt, reser långt bort och betalar mycket för att kunna vara där i avskildhet. Skillnaden är att karantänstänket är ensamt, en påtvingad ensamhet.

En högst genialisk karantänstänkare var Isaac Newton (1642-1727), han som noterade det fallande äpplet och insåg att det betydde något viktigt. Enligt uppgift upptäckte och formulerade han tyngdlagen och mycket annat viktigt under karantänen.

Och det var ingen liten karantän; den pågick i hela 18 månader. Dessutom var det en synnerligen vidrig farsot – böldpesten – som rasade utanför dörren, en pandemi som skördade hela 75 000 dödsoffer bara i London under ett och samma år, 1665.

Även Boccaccio skrev Decamerone i anslutning till pestkarantänen i Florens. I en annan karantän lyckades Proust skriva det tretusensidiga mästerverket På spaning efter den tid som flytt.

Men Newton flydde Cambridge och isolerade sig i sin hemby Woolsthorpe i Lincolnshire och gjorde det bästa av karantänen och karantänstänket. Och någonstans utanför fönstret föll ett äpple som gav upphov till en av vetenskapens största upptäckter – tyngdlagen. Själv beskrev han det så här på sin ålders höst:

”Allt detta skedde under de två peståren 1665 och 1666, ty på den tiden var jag i min krafts dagar och som mest uppfinningsrik, och jag var mer intresserad av matematik och filosofi än någon gång senare i livet”.

Så nog finns det skillnad i vad man gör med karantänstänkandet. Även Boccaccio skrev Decamerone i anslutning till pestkarantänen i Florens. I en annan karantän lyckades Proust skriva det tretusensidiga mästerverket På spaning efter den tid som flytt. Prousts som hade en fader som var läkare, specialist inom hygien och karantänsregler.

Carpe diem, sägs det ju. Eller carpe quarantena, kanske det ska heta. Karantän, ett uttryck vars ursprung finns i medeltidens Venedig där skepp med misstänkt smittspridande passagerare och last fick stanna ute på redden i minst fyrtio dagar.

Räkna bilfärger och irritera sig på stillastående grävskopor, uppfinna och formulera banbrytande naturvetenskapliga teorier och skriva epokgörande tegelstensromaner? Det finns onekligen en stor spännvidd vad gäller aktiviteter i karantänstider. Här finns en karantänstänkandets vida och vilda variationer. Nöden har ingen lag, men många strängar på sin lyra.

Hur länge karantänen kommer bestå och vad den slutligen frambringar är dock ännu höljt i dunkel. Men en sak är säker: vi kommer att värdera den fria vardagstiden tillsammans med andra långt mer än vad vi har gjort fram tills nu. Vi kommer också värdera den dag då alla tillsammans kan utbrista – Adieu tristesse!

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller