Året då USA:s längsta krig slutade

Krönikor.
Foto: Amber Clay / Pixabay.com

BOKSLUT. ”Aldrig tidigare hade en så liten andel av den amerikanska befolkningen varit direkt inblandad i krigsansträngningen”, skriver Emil Siekkinen om kriget i Afghanistan.

År 2021 går till rullorna som året då västerländska styrkor under planerade, men tumultartade, omständigheter lämnade Afghanistan, efter 20 års inblandning. Talibanerna återvände till makten, och även om många amerikaner inte önskade se detta, tyckte de flesta att ett tillbakadragande var rätt och riktigt.

Redan i oktober 2011 blev den väpnade konflikten i Afghanistan USA:s längsta krig, men det skulle alltså dröja ytterligare ett årtionde innan USA avslutade sitt militära engagemang i det land som kallats ”imperiers begravningsplats.” Att kriget var ovinnbart förstod många redan då det inleddes. Talibanerna behövde nämligen inte vinna: De behövde blott se till att de inte förlorade.

Kriget blev inte bara Amerikas längsta. Aldrig tidigare hade en så liten andel av den amerikanska befolkningen varit direkt inblandad i krigsansträngningen. Det är svårt att jämföra de båda krigen, men då det andra världskriget nådde sin kulmen var nästan nio procent av den amerikanska befolkningen del av krigsmakten. Under kriget i Afghanistan, å andra sidan, var aldrig mer än en halv procent av befolkningen aktiv i det militära.

För någon som hörde hemma i Amerika under dessa år, kunde det vara märkligt att konstatera att ofreden var ett normaltillstånd som allmänheten ägnade ytterst litet intresse.

Det var och förblir en journalistisk tour de force och krigets och krigarens väsen.

En arméanställd konstaterade efter omkring ett årtionde av avlägset krig, att den amerikanska civilbefolkningen inte förstod vilken börda militären bar, och att det personliga pris soldaterna betalade var mycket högt. Masskjutningar i USA är ett av många mått på detta. Då militär som varit stationerad i Afghanistan återvände till USA i större mängd, ökade antalet massmord (det vill säga, fyra eller fler dödade vid ett och samma tillfälle).

För de som ville förstå situationen bättre, bjöd journalisten Sebastian Junger på boken War, som gavs ut i USA i december 2010 (boken publicerades i Sverige följande år, av Ica bokförlag). Det var och förblir en journalistisk tour de force om krigets och krigarens väsen.

Junger var ”nedbäddad” i 14 månader med en pluton – alltså omkring 30 krigare – som tillhörde the 173rd Airborne brigade. Plutonen var förlagd till ”Dödens dal,” Korengaldalen i Afghanistan, och det var en liten utpost av USA:s mäktiga maskineri. En modern, mekaniserad armé dras emellertid med enorma logistikutmaningar, och två tredjedelar av manskapet ägnar sig enbart åt logistikfrågor. Ute i Korengaldalen var dessutom Amerikas sammanlagda militära överlägsenhet inte mycket värd. De soldater som var anställda av den amerikanska försvarsmakten (alla var inte amerikaner), visste att de kunde bli överkörda av talibaner, vilka – tungt beväpnade – steg in i våldsamma eldöppnanden lika lugnt som om de var i färd med att arrangera en cricket-match.

De män Junger beskriver är inte de polerade soldater som paraderas inför storpublik under en NFL-match. Dessa män kastar sig ibland in i strid iklädda kalsonger och plastsandaler. En del bär tatueringar som säger ”Infidel” – ”Otrogen” – eftersom det är så fienden beskriver dem. Och ibland när rastlösheten gör sig påmind (och det är gott om många trista timmar) försöker manskapet få något att hända. Vid ett tillfälle föreslår en soldat att Junger borde ta sig till samhället Darbart, iklädd en burka tillverkade av amerikanska flaggor. Det borde väl få en reaktion av något slag?

Junger beskriver kriget som det är – inte förhärligat, men inte ett rent helvete heller. Det moderna kriget rör sig rasande snabbt och är fruktansvärt våldsamt när det smäller, men det erbjuder också en speciell slags skönhet. Och få utan militär erfarenhet kommer någonsin att få uppleva det rus en soldat kan erfara i strid, då endorfiner och dopaminer fyller kroppen.

Jungers bok är överlägset väl underbyggd, engagerande, och djupt rörande. Endast ett litet fåtal av alla de män och kvinnor som deltog i det afghanska kriget porträtteras i War, men Jungers sammanlagda bild av krigaren är komplex och uppriktigt, och boken erbjuder antropologiska, biologiska, historiska, psykologiska, och sociologiska insikter vilka beskriver krigaren i rädsla, dödlig konflikt, och kärlek.

Den amerikanska inblandningen i Afghanistan har nått sitt slut, men Sebastian Jungers War fortsätter att vara väsentlig för den som vill förstå kriget och dess utövare.

EMIL SIEKKINEN
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr