Äntligen en kvinna som statsminister!

Krönikor.
Magdalena Andersson. Foto: Kristian Pohl / Regeringskansliet

HISTORISK DAG. “Med valet av den högkompetenta människan Magdalena Andersson byggs en starkare förhoppning om att vi nu undviker de identitetspolitiska villospåren att en människa inte definieras enligt en enda markör i taget”, skriver Erik Cardelús.

Så fick vi en kvinnlig statsminister – till slut. In det sista tråcklades hon fram mellan V och C, två motpoler i regeringsstödet. Nu väntar istället en kärv budgetprocess. Mitt i all uppståndelse kanske vi bör ställa oss frågan om vad jublet gäller. För visst råkar Magdalena Andersson vara kvinna, men ännu viktigare en ytterst kompetent politiker.

Med ett historiskt perspektiv blir saken lätt. Då passar ett förbehållslöst ”äntligen”, ett vrål som får kaffekopparna i Riksdagens matsalar att skallra. För hundra år har gått sedan kvinnor fick rösta för första gången Sverige, och vi var sist i Norden. Redan 1906 röstade finskorna, nio år senare kom samma rätt till Danmark och Norge. Att samma länder – till skillnad från Sverige – har haft kvinnliga statsministrar, som Marin, Frederiksen och Solberg, är ett tecken på skevheter hemmavid.

Men att fastna i gammalt groll är sällan vägen framåt. För dagens jämställdhetskamp är inte gårdagens; nu gäller att köra dubbelspår: att bejaka framsteg och bekämpa skevheter samtidigt. Nyckeln till allt är empiri. För jämställdhetstal – som löneskillnader – varierar över sektorer. Så låt oss vara specifika, snarare än att utgå från ett diffust och heltäckande patriarkat. För stora begrepp som patriarkatet fungerar ofta som verktyg: går vi ständigt runt med en skruvdragare i hand, tenderar vi att se lösa skruvar överallt.

Även andra förlegade tankefigurer bör karvas ner.

Könsskillnaderna krymper generellt, samtidigt som flickor visar ett starkt övertag inom det svenska utbildningssystemet, långt mer än internationellt. Så om vi accepterar antagandet att utbildningsframgångar bäddar för arbetsmarknadsframgångar, då lär vi se ännu större förändringar framgent. Och anser vi snedfördelningar beklagliga, bör det gälla båda könen.

Att Magdalena Andersson har en starkt CV och åtnjuter stor respekt långt utanför de egna leden är uppenbart. Lika uppenbart fungerar Dadgostar, Lööf, Busch, Sabuni och Stenevi i sina roller. Så låt oss skippa snacket om att kvinnor systematiskt hålls tillbaka. Att killarna sitter inne i bastun och skrockar, för att sedan komma ut och ta över igen.

Även andra förlegade tankefigurer bör karvas ner. Låt oss börja med frasen ”kvinnor kan”, ett namn på en organisation bildad 1982. För vilken modernt tänkande människa har ens tvivlat på den saken? Vi lever alla omgivna av högkompetenta människor, vänner, kollegor och chefer. Med både snippa och snopp. Att ens upprepa detta år 2021 är dumt och dystert.

Nästa floskel: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. En googling på frasen ger hela 65 000 träffar, vilket bevisar att kvantitet och kvalitet inte nödvändigtvis samspelar. För varför ska kvinnor nödvändigtvis hjälpa varandra? Enligt denna logik bör en vänsterpartistisk kvinna alltid stötta en sverigedemokratisk kvinna, en laglydig kvinna försvara en kriminell kvinna, en kvinnlig miljökämpe alltid stötta en kvinnlig miljöbov. Annars väntar helvetet, enligt sektens påbud.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Så låt oss äntligen lämna det tribalistiska tänkandet, där identitetsmarkörer ersätter öppenhet och förnuft. För kvinnor behöver inte blint stötta andra kvinnor, sicilianare inte backa sicilianare, förortsklaner inte hålla ihop. Lika lite som bankdirektörer från Djursholm alltid måste rekrytera sina likar.

Inte heller behövs något hotande helvete, varken faktiskt eller metaforiskt. Ingen helvetesvision eller cancelskrämsel som bör tvinga in oss i ledet och tankefållan.

Så med valet av den högkompetenta människan Magdalena Andersson byggs äntligen en starkare förhoppning om att vi nu undviker de identitetspolitiska villospåren: att en människa inte definieras enligt en enda markör i taget. För mångfalden börjar i den rörliga och mångdimensionella blicken, i den självklara insikten om att alla människor är många saker och har många tillhörigheter samtidigt.

ERIK CARDELÚS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr