Amerikanska anteckningar: Censur och vardagstolerans

Krönikor.
Byn Barnet, Vermont. New England - i den nordöstligaste delen av USA, är känt för sina livfulla färger på hösten. Foto: Carol M. Highsmith via flickr.com.
Byn Barnet, Vermont. New England – i den nordöstligaste delen av USA, är känt för sina livfulla färger på hösten. Foto: Carol M. Highsmith via flickr.com.

CENSUR. “Amanda Gormans diktsamling rensas ut från skolor. Hennes tankar om intolerans i det förflutna och hennes åsikter om rasers jämställdhet ska oskyldiga barnaöron skyddas från – hellre historieförfalskning än en skamlig sanning,” skriver Ivo Holmqvist.

På min dagliga vandring i maklig takt till stadsbiblioteket i den behagliga småstad i New England där jag för tillfället befinner mig passerar jag först en vacker vit kyrka i trä vars spira syns tydligt nere från hamnen, och sedan en arkitektoniskt ointressantare i röd sandsten. Den är berömd och besökt av turisterna: i den gifte sig 1953 Jaqueline Bouvier med senatorn John Fitzgerald Kennedy från Boston. Tio år senare tillträdde han som USAs trettiofemte president. Installationstalet hölls av den åldrade poeten Robert Frost, en solig men vintrigt kall dag i mars. Som man kan se på bilder ställde blåsten till det för honom. I stället för den längre dikt han tänkt läsa tvangs han improvisera, med en kortare ur minnet. Båda finns på nätet, båda är mycket bra.

När Joe Biden installerades som den fyrtiosjätte höll sig vädret lugnt och lät ostört det unga stjärnskottet Amanda Gorman läsa sin långa dikt. Den och hon höjdes till skyarna och det versifierade talet överflyttades genast till andra språk – en översättare som inte ansågs tillräckligt samstämd och politiskt korrekt byttes ut.

När den omedelbara begeistringen lagt sig kunde man konstatera att hon haft god nytta av Robert Frost. Men nu attackerar mörkrets makter den samling där dikten ingår: i det alltmer högervridna Florida där man väntar på att guvernören Ron De Santis ska låta folk veta att han ställer upp som presidentkandidat 2024 ropar mörkmän och -kvinnor på censur. Amanda Gormans diktsamling rensas ut från skolor. Hennes tankar om intolerans i det förflutna och hennes åsikter om rasers jämställdhet ska oskyldiga barnaöron skyddas från – hellre historieförfalskning än en skamlig sanning.

Ännu snabbare ångar den politiska polariseringen på i mellanvästern, med den visserligen glesbefolkade delstaten Wyoming som ett av de värsta exemplen. Joe Bidens företrädare i presidentämbetet som nu står under många fler åtal än det där han just fällts åstadkom något ingen tidigare klarat av fast många försökt: att bygga en karriär på lögner så uppenbara att man uppfunnit en särskild term för dem, det absurda “alternativa fakta”. De sprids av många gaphalsar. Ju absurdare de är, desto fler applåder får de från fotfolket i röda kepsar, också i det annars sansade och vänliga New England. När en kvinnlig CNN-reporter nyss frågade ut Donald Trump skedde det i New Hampshire, inför en skara sympatisörer på högerkanten som vrålade förtjust när han attackerade henne med ett gubbigt ”You are a nasty woman”.

Men här lite längre söderut klappar jag gärna hundar som kommer fram och sniffar. Matte eller husse blir förstås ofelbart smickrade när jag säger något vänligt och okontroversiellt. Och så pratas vi vid en stund, utan att diskutera politik – bäst så. Häromdagen kom en lätt excentrisk äldre dam, hon var nog något yngre än jag, mot mig på trottoaren och sade ”Ni ser verkligen distingerad ut”. Jag tackade förstås för den kommentaren fast den inte var särskilt verklighetsförankrad, och fick senare veta att hon äger ett av de äldre husen i grannskapet av de båda kyrkorna. Det är förfallet men säkert värt mängder av miljoner. Så mycket trevligare att bli vardagsbemött på det vänliga viset än att få sina dikter utrensade av snävsynta mörkmän.

IVO HOLMQVIST
ivo.holmqvist@opulens.se

Det senaste från Krönikor

Hörby, Victoria Benedictsson

Hörby och jag

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som
0 0kr