SVEKET. ”Vi ska inte ha fler flyktingar – vi ska ha färre” säger nu Stefan Löfven. Ett helt annat budskap än det han framförde under mottagningskrisen 2015 till de 15 000 som samlats i regnet på Medborgarplatsen i Stockholm under parollen Refugees welcome. “Mitt Europa bygger inga murar,” sa han då. Statsministern är inte ensam om att ha vikit ned sig för en högljudd främlingsfientlig opinion.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Den prisbelönta fotojournalisten Åke Ericson har nu kommit ut med boken Beyond Afghanistan: The Struggle of the Refugees (Dokumentpress). Boken kan beskrivas som fotografisk essä om dom ensamkommande flyktingarna från Afghanistan och deras kamp för att få asyl i Sverige. Åke lärde känna många av dem som deltog i sittstrejken under sensommaren 2017 och har sedan dess följt flera av dem. Här presenterar vi tre av de öden som skildras i boken.
Nittonåriga Sher, eller Arean som han hellre blir kallad, träffade sitt livs kärlek här i Sverige. Han gick i skolan och en anställning väntade, men Migrationsverket sa nej till arbetstillstånd då han inte kunde styrka sin identitet. Arean togs till förvaret i Märsta efter att han kontaktat polisen i samband med att han och hans flickvän blivit ofredade och misshandlade. Arean kände inte till att han fått sitt tredje avslag och att hans ärende lämnats över till polisen. När Arean hamnade i förvaret var flickvännen gravid. De väntade sitt första barn tillsammans och lyckan och förhoppningen om att bilda familj var stor. Tragiskt nog fick flickvännen missfall. Frustrationen över att inte kunna bearbeta sorgen tillsammans var outhärdlig.
En kort tid senare deporterades Arean tillbaka till Afghanistan där han höll sig gömd. Idag finns Arean i Iran. Arean andas men lever inte, berättar han i ett telefonsamtal. Han går inte ut eftersom han möts av ständiga glåpord om att han är afghan och inte hör hemma i Iran. Han säger: I mitt huvud befinner jag mig på gatorna i Sverige, mitt liv är där, det är bara min kropp som finns här.
Nittonåriga Sara har fått ett utvisningsbeslut till Afghanistan, som är överklagat till Europadomstolen. Domstolens beslut är bindande för svenska staten och nu väntar hon på domstolens beslut.
Som femtonåring giftes hon bort i Afghanistan. Hon bröt mot släktens vilja när hon lämnade äktenskapet och kom till Sverige. Sara har även valt att lämna islam och är nu ateist, något som kan ge dödsstraff i Afghanistan. Sara uppgav till Migrationsverket att hon fick ta emot hot från både sin egen och sin makes familj. Sara satte själv ord på det: Självklart kommer min släkt att straffa mig. Just nu är jag en skam för hela släkten.
Afghanistan är ett av de absolut farligaste länderna i världen för kvinnor. Våldsbrott mot flickor och kvinnor för att upprätthålla familjens heder ses som en privatsak. Platsen på ett skyddat boende i Sverige blev en räddning, som också öppnade upp en helt ny värld. En av de stora insikterna, berättade hon, är att här i Sverige är kvinnor och män lika mycket värda.
Arthur är nitton år och var förvarsplacerad i Märsta. Han valde att ändra sitt namn eftersom han ville komma snabbare in i det svenska samhället. Arthur är högutbildad och väldigt ambitiös. Under tiden han var placerad i förvar fick han veta att hans pappa tagit sig från Pakistan till Afghanistan för att möta honom vid en eventuell deportation. Resan till Afghanistan var mycket riskfylld och Arthur var orolig. Familjen väntade på att han skulle meddela att han kommit fram. Men efter några dagar kom istället ett samtal om att fadern tagits till fånga av talibaner och avrättats på en offentlig plats utanför en moské. Talibanerna statuerade ett exempel och meddelade varför fadern dödats och att de också avrättat brodern vid ett tidigare tillfälle. Någon gång skulle den yngre sonen, Arthur, stå på tur. Arthur deporterades tillbaka trots starka skyddsskäl.
