Fler borde försvara öppenheten

Krönikor/Samhälle.
Bild: Pixabay.com. Bearbetning: Opulens.

UTAN MURAR. Friheten är det bästa av ting men nu håller alltså en lång rad halvfigurer på ledande positioner att sätta upp fysiska och mentala murar, skriver Sofia Nerbrand, som minns en tid då murar revs.

 

 

Muren med stort M föll för 30 år sedan. Det var en fröjdens och frihetens stund.
Jag hann se Östberlin på en skolresa i nian. Besöket gjorde ett bestående intryck. Inte bara fattigdomen och de gråa fasaderna, utan främst att jag kunde röra mig över gränsen hur jag ville, till skillnad från invånarna i DDR. De undrade hur det såg ut på andra sidan, hur livet tedde sig i väst. Jag kände mig förlägen. Det är lätt att ta frihet och välstånd för givet, men jag insåg där i Östberlin att det alls icke är självklart.

Samma känsla hade jag när jag besökte Kina några år senare, i mitten av 1990-talet. I Peking lagade människor mat över öppen eld i hutongerna. Cyklarna svischade förbi och i de numrerade fabrikerna tillverkades vackra hantverk i cloissonné.

Vi bodde på ett västerländskt hotell mitt i staden, men den unga kvinna som var vår guide fick inte följa med in – hon fick nämligen inte se nyheter på CNN och BBC.

När vi promenerade på Kinesiska muren tog hon fram en tummad tidning med fotografier på det lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet och Frihetsgudinnan. Hon frågade mig om jag hade sett dem i verkligheten, och jag svarade ja. Hennes ansiktsuttryck påminde mig om att hon vid den tiden inte kunde resa och se dem. Kina var slutet.

Det var en fantastisk tid.

Men efter järnridåns fall 1989 fick miljoner människor möjlighet att resa och handla i hela Europa. Demokrati och marknadsekonomi fick Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Ukraina, Bulgarien och länderna på Balkan att blomstra. De flesta av dem blev medlemmar i EU och några av dem i Nato.

Med Schengensamarbetet blev Europa sömlöst och många med mig åkte tåg med Interrailkort över kontinenten. Euforin var total. Historien var slut. Optimismen var påtaglig.

Det var en fantastisk tid.

Men nu 30 år senare har murarna börjat byggas igen. Schengensamarbetet undergrävs av gränskontroller i bland annat Sverige. Brexit skapar ett bråddjup i Engelska kanalen. De patrullerande båtarna i Medelhavet och transportöransvaret för flygbolag skapar en effektiv osynlig mur mot Mellanöstern och Nordafrika.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

I Israel står redan en fysisk mur och president Donald Trump jobbar aktivt på att konstruera en taggtrådsförsedd barriär mellan USA och Mexiko. Handelskriget mellan USA och Kina sätter också upp en mängd hinder som bromsar utbytet av varor, tjänster, idéer och människor.

Friheten är det bästa av ting men nu håller alltså en lång rad halvfigurer på ledande positioner att sätta upp fysiska och mentala murar. Tidsandan är dessutom pessimistisk. Politiken är polariserad. Det är för sorgligt.

Det vore förnämligt om fler försvarade öppenhet och påminde om alla de fördelar som vi faktiskt fortfarande har i den fria världen. För historien i närtid visar att de i sanning inte är självklarheter.

SOFIA NERBRAND
sofia.nerbrand@opulens.se

Sofia Nerbrand är ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och skriver regelbundet för en rad tidningar genom Liberala Nyhetsbyrån. Hon har tidigare varit chefredaktör för samhällsmagasinet Neo, som hon också grundade, redaktör på Axess samt ledarskribent i Sydsvenskan och DN.

Det senaste från Krönikor

0 0kr