En flyktig tanke kan tända en livsfarlig brand

Krönikor/Samhälle
Foto: August Linnman

PROBLEMRETORIK. Det har snart gått fem månader sedan eleven Mahmoud Alizade knivhöggs till döds på min gamla arbetsplats, Enskede Gårds gymnasium. Fem månder, så kort tid räknat i sorgetid, vilket hans familj, hans vänner och skolans personal vet bättre än jag.

Alizade kom till Sverige ensam och gick språkintroduktionsklass på en skola som länge fått trolla med knäna, en skola som fått stå för tryggheten och som efter bästa förmåga försökt uppväga brister i övriga samhället. Att få chansen att undervisa dessa elever var något av det största jag varit med om: alla möten med människor med ambition, disciplin och en genuin nyfikenhet och vilja att veta mer.

När så gymnasiedirektör Jan Holmquist blir intervjuad i P1 i samband med att rättegången kring mordet börjat är det något sådant jag förväntar mig att höra: det tragiska i att en ung människa gått bort och att den förlust som det innebär för Sverige. I stället får jag höra honom säga att en åtgärd som man vidtagit för att skapa trygghet på skolan är att minska antalet klasser för språkintroduktion. ”Det har varit för många på samma skola.” Rätt vad det är blir offret en del av en anonym massa som anses vara ett ”problem”. Utan en enda kritisk fråga eller någon egen självrannsakan går gymnsiedirektör Holmquist från att prata om offret för ett mord till att prata om att det ska bli sämre förutsättningar för dem som befinner sig i en liknande situation.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Det behöver sägas en gång för alla: skolan brast inte i trygghet på grund av ”elevsammansättningen”, som gymnasiedirektören påstod. Problemet hos alla landets skolor där otryggheten ökat är resursbrist. Om vi ska prata om otrygghet och ohälsa bland de ensamkommande, är deras problem inte heller att de går i skolor där alltför många befinner sig i samma situation. Deras problem är, förutom den flykt de tvingats till, den politik som Sverigedemokraterna eldat på och som Socialdemokraterna långt före SD:s intåg gått i bräschen för. En politik som går ut på att misstänkliggöra, ja till och med kriminalisera dem som söker asyl, att förhindra människor att åtnjuta en så kallad mänsklig rättighet, att straffa och behandla dem som fångar på en anstalt, att frånta dem val i fråga om boende och arbete, att göra det omöjligt för dem att bli trygga – allt utifrån den falska motsättningen mellan dem som är medborgare och dem som inte är det.

Det var säkert varken reporterns eller gymnasiedirektörens avsikt att skuldbelägga ensamkommande i allmänhet eller pojken i synnerhet. Det var säkert inte heller var P1 Morgons producents eller chefs avsikt att framställa en tragisk händelse på det här sättet. Men det lömska med avsikter är att det sällan är de som påverkar människor, som betyder något, utan våra handlingar.

Men det går att göra om och rätt: att utöka stödet till språkintroduktion, att återinföra en reell asylrätt, att ge folk chans att bosätta sig och bidra till samhället i stället för att först dra bort mattan under deras fötter och sedan straffa dem ytterligare när de försöker att få ett gott liv.

Vi lever i en tid då ingen av oss längre har lyxen att existera i ett politiskt vakum. Vi måste därför tänka på att det vi säger ska vara välgrundat. För en flyktig tanke blir lätt en vind som blåser liv i farliga bränder vare sig det är vår avsikt eller inte. Inga ursäkter eller förklaringar kan göra skadan av den elden ogjord.

SAMIRA ARIADAD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Samira Ariadad

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen