Det liberalkonservativa resonemangsäktenskapet är upplöst

Krönikor/Samhälle

SKILJELINJER. ”Men vad är egentligen liberalkonservatism? Jag har aldrig ens hört begreppet förut.” Jag talade om moderaternas kris med en bekant, som man gör, och hon, som bara är normalt politiskt intresserad, var förvirrad.

Och liberalkonservatism kan onekligen framstå som en märklig tankefigur. Det är inte bara i dag som den stora politiska striden tycks gå mellan liberalism och konservatism, tvärtom har så varit under huvuddelen av ideologiernas historia. Under en kort period i mitten, låt oss säga från 70-talet till 00-talet, var det dock i Sverige inte där striden upplevdes stå. Liberalismen och konservatismen enades i stället både i rädslan för socialiseringar (löntagarfonderna) och i avskyn mot den socialdemokratiska maktfullkomligheten (sossesverige). Som av en händelse var den här perioden också moderaternas bästa tid (eller salladsdagar som det engelska uttrycket lyder, vem som nu skulle bli glad av sallad).

 

Gösta Bohman med sitt skärgårdsdass och yviga polisonger personifierade den tidens liberalkonservatism. Åskådningen betydde, enkelt uttryckt, ekonomisk liberalism men social konservatism. Man var för låga skatter och gynnsamma regler för företagande, men också för traditionella könsroller, ordning och reda, ett starkt försvar och blanka knappar på polisuniformerna. I senare versioner har den här modellen också tryckt på för minskad invandring och fram till för kanske tio-femton år sedan innehållit skepsis mot allt som avvikit från gängse heterosexualitet. Kring det senare har dock samhällsnormerna ändrats så mycket och så snabbt att det knappt går att hitta homosexhatare utanför extremhögern och vissa religiöst konservativa.

Trots snabbheten har den förändringen primärt drivits underifrån. Tvärtom har politiker och tyckare ofta på senare år hållit emot, med tvångssteriliseringen av transpersoner som det sorgligaste exemplet. Här finns dock en ingång till vad liberalkonservatism också kan betyda. Man kan ha ett konservativt sinnelag, en pessimism kring människans natur, en tanke att de många människornas små enskilda val ger bättre resultat än dirigering uppifrån eller planerade stora språng. Detta går utmärkt att kombinera med liberala grundvärderingar.

Den hållningen är däremot inte förenlig med dagens globala nationalisthöger, som ju annars emellanåt kallar sig konservativ. Varken Sverigedemokraterna eller Donald Trump tror på att hålla staten borta från de små enskilda besluten, tvärtom präglas rörelserna av revolutionär glöd och drömmar om ett grandiost återupprättande av en historia som förvisso aldrig funnits. Trumps consigliere Steve Bannon har till och med kallat sig revolutionär leninist, och syftade då på sin önskan att dana om hela samhället i grunden. Här har vi möjligen konservativa åsikter i sakfrågor, om invandring, kvinnans ställning, men metoden är omstörtning och kamp. En viktig skiljelinje mellan anständig konservatism och dem som primärt vill dölja sig i konservativa fjädrar (och för all del ha blanka knappar på polisuniformerna).

Det är svårt att förena konservativa och liberala åsikter i dag. De röster som höjs för ett fortsatt liberalkonservativt resonemangsäktenskap tycks bygga detta primärt på att liberalerna måste sluta bråka. Det är däremot lätt som vatten att vara liberal på pessimistisk grund. Om det finns något i nutida liberalism som jag själv ryggar för så är det det trosvissa framåtskridandet, den enda vägen där allt ska läggas tillrätta. Om detta har den österrikiske ekonomen och filosofen Friedrich Hayek skrivit en fantastisk text. Den råkar dock heta: Därför är jag inte konservativ.

ISOBEL HADLEY-KAMPTZ

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen