Den nyliberala hegemonin i det svenska samhället, del II

Samhälle

DEBATT. ”Mitt förslag är att vi bildar ett parti som strävar efter en rättvis ordning i alla delar av landet och i alla delar av befolkningen”, skriver Carsten Palmer Schale. Läs första delen här.

De senaste 30 åren har det blivit allt populärare att förklara och kategorisera samhället utifrån genus och etnicitet. Men räcker det? NEJ. Klassamhället lever och frodas (fast har blivit både större och mindre, beroende på vad man betonar), segregationen ökar, prekariatet blir allt större.

En människas klasstillhörighet bestäms av hennes sociala uppväxtmiljö och vad hon själv gör för att försörja sig. Klass handlar alltså om betydelsen av arbete. Men också om makten över den egna tiden, anställningstryggheten och så vidare. Men också om ägande; till exempel finns det grupper som äger så mycket kapital att det blir den viktigaste försörjningskällan (och då gäller plötsligt inte arbetslinjen!). Skillnaderna är stora mellan klasserna när det gäller makt och inflytande över sitt eget och andras arbete, hur mycket man tjänar, risken för arbetslöshet, vilket har stor betydelse för vår identitet och därmed också för våra åsikter och handlingar. Det finns också tydliga samband mellan klass och andra betydelsefulla variabler, som hälsa och livslängd.

Majoriteten av arbetarna är kvinnor som jobbar i den offentliga sektorn. Det är en stor skillnad jämfört med början på 60-talet, när de flesta arbetare var män som jobbade inom industrin. I en rapport från 2008 konstaterade LO bland annat att den ekonomiska eliten – verkställande direktörer inom näringslivet – år 2007 hade en genomsnittlig inkomst som motsvarade nästan 51 industriarbetarlöner. Det är en stor skillnad jämfört med början på 1950-talet, då motsvarande siffra var 28 industriarbetarlöner. 2017 är den 81.

Internationellt – och vi är internationella – är siffrorna surrealistiska. Oxfams rapport från årsskiftet visar att 8 av jordens innevånare i år, 2017, äger lika mycket som 3 600 000 000 000 av jordens innevånare. Fram till slutet på 1980-talet var lönenivåerna för arbetare högre i USA än i Sverige, men i dag är situationen den omvända. Inom stora delar av servicesektorn är de amerikanska arbetarlönerna extremt låga, ofta räcker det inte med ett heltidsjobb för att kunna försörja sig, därav uttrycket ”working-poor”. Att Sverige, och andra länder, gått förbi USA kan förklaras av framväxten av ett stort serviceproletariat och det faktum att reallönerna för amerikanska arbetare i stort sett legat stilla under senare decennier, med undantag för några år i slutet på 1990-talet. Bland annat därför, visar amerikansk forskning, valdes Trump. Dessutom: om krisen förvärras och arbetarrörelsen och vänstern inte har något slagkraftigt alternativ till den sönderfallande marknadsliberalismen, så kan det ideologiska tomrummet fyllas av helt andra krafter. Här och nu i Sverige – här och nu i Europa.

För ett par år sedan konstaterade den franske professorn i nationalekonomi Thomas Piketty att låg skatt för rika inte alls leder till ökad produktivitet och ekonomisk tillväxt. Däremot kan marginalskatt läggas högt för rika utan att andra drabbas. Och om vi nu inte skulle fixera oss vid en ”vänsterekonom”? Den svenska professorn i nationalekonomi Lars Calmfors föreslår att man, för att uppnå en slagkraftig fördelningspolitik, ska höja fastighetsskatten, skatten på aktievinster samt återinföra förmögenhetsskatten (GP den 27/3-17).

Lövens och Buchts utspel om ”ät svenskt, producera svenskt” den 7 februari hånades av borgerliga ledarskribenter som ett uttryck för ”Trumpliknande protektionism”. Att alliansen och regeringen i princip har samma mål: lönearbete, tillväxt, disciplin, jobblinjen, hårdare tag och så vidare visar bara att vi inte längre har någon blockpolitik alls (om vi bortser från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna). Samtidigt som försök med medborgarlön i detta nu genomförs i Finland – som fått filosofiskt stöd av exempelvis Jürgen Habermas. Vår egen store sociolog, Göran Therborn, professor emeritus i Cambridge, skrämdes under (S)-kongressen av de nuvarande ravinernas djup och bredd. En rad forskningsrapporter, bland annat från OECD, visar att ökande ekonomiska klyftor försämrar tillväxten. Men borgerliga och socialdemokratiska debattörer tycker att detta är oproblematiskt: i en debatt mellan ovan nämnde Calmfors och finansminister Andersson förstod inte den sistnämnda vad Calmfors pratade om.

Vad alltför få tycks se, och ge röst åt, är dock det lidande som många kantstötta uti i samtids-Sveriges klyftor och raviner upplever. Den tsunami som kanske samlar sig under ytan. Exempelvis i Örkelljunga, Mora och Kalix. Bland människor som är heterosexuella och homosexuella, etniskt svenska och etniskt osvenska, vita och mörkare, hel- och halvfattiga, obildade enligt Södermalmsnormativiteten, svedda och med skrubbsår på knän och i själen, oinbjudna annat än till hemma-tv, hänvisade till lokalpressen, Stockholmstabloiderna och sju nyliberala partier, oinvigda i specialvokabulären, föraktade av många av dem som sitter i alla soffor, projektionsytor för inavlade kotterier och klämkäcka kändisar på alla slotten.

Alla de av våra landsmän och medmänniskor som har rätt att få luta sig mot och lita till verkligt legitima eliter och slippa alla de friktioner som alstras i nedläggningsbygder och storstadsförorter.

Befriade från kulturkoftornas paternalistiska tal och tyckararistokratins mentala vaskningar.

Alla de för vilka Göran Greider en gång bland annat skrev (OM 1-2/2004):

Det liberala etablissemanget identifierar all/ideologi med det totalitära:/nazism som kommunism

socialism som högerextremism. /…/som snart gör varje systematisk samhällskritik/och varje kritik av världsordningen omöjlig /…/Anhängare av arbetarklassens få segrar/i varje enskilt land föraktas som nationalister,/samtidigt som löntagarnas universalism/fnyses bort som den löjligaste retorik./…/Vem lämnar, som Brecht, sin klass för/att stiga nedåt?/Vem kan längre lämna sin klass/för att färdas uppåt med sin kropps/jordhalska erfarenhet med sig hela vägen?//Det liberala etablissemanget talar/om den etniska mångfalden/men initierar samtidigt de långvariga/lågintensiva sociala inbördeskrigen/mellan fattiga och fattiga/långt utanför innerstäderna:/Där kommer etablissemanget in/som en humanitär hjälporganisation./Det liberala etablissemanget/skapar rasism.

/…/Föraktet uppifrån är oerhört./De rika måste ges mer/pengar för att orka arbeta./De fattiga ska istället fråntas pengar/för att orka arbeta.

/…/

Mitt förslag är att vi bildar ett parti som strävar efter en rättvis ordning i alla delar av landet och i alla delar av befolkningen. Ja, efter att få bort friktionen mellan utsatta och utsatta och eliminera alla märkliga förmåner en stretande medelklass försöker krafsa åt sig. Ett parti som dessutom inte ser något definitionsmässigt negativt i detta att vara etniskt svensk. Eller att bo söder om Söder.

CARSTEN PALMER SCHALE

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen