Den nyliberala hegemonin i det svenska samhället, del I

Samhälle

DEBATT. ”Ett etablissemang är, som jag ser det, en sluten social grupp eller flera sammanflätade sociala grupper som väljer sina egna medlemmar”, skriver Carsten Palmer Schale. Imorgon publicerar vi den andra och avslutande delen av hans opinionskrönika. 

I dagens Sverige kan man på nytt skilja folk från folk på grund av deras tandstatus. I dagens Sverige löper djupa raviner tvärs igenom samhällets över delar och träsket nedanför. I dagens Sverige förutsätts det att man har arbete, mobiltelefon och kan resa på semester. I dagens Sverige är inte längre en människa lika god som en annan. I dagens Sverige funderar Socialdemokraterna på att förbjuda tiggeriet istället för den offentligt sanktionerade misären. I dagens Sverige är det lustigt när direktörer får löner, bonusar och pensionsförmåner som inte en hel släkt förmår tillskansa sig under flera livstider. I dagens Sverige är det i åtta fall av tio DN:s och SvD:s journalister och redaktörer som tillåts tala i Rapport och Aktuellt. I dagens Sverige är det inom kultureliten naturligt att bo på Södermalm. I dagens Sverige känner ”alla alla”, det vill säga de med postadress i huvudstaden. I dagens Sverige snurrar samma personer runt i medias olika soffor.

De nyliberala partierna, inklusive socialdemokraterna, har tagit den definitiva makten i dagens Sverige. Hegemonin reser sig som ett enormt paraply över hela vårt land, men är naturligtvis fast förankrad i centrala Stockholm. Samtidigt växer ravinerna: klassklyftorna, den etniska segregationen, skillnaden mellan centrum och periferi, skillnaderna mellan de långtidsarbetslösa och prekariatet å ena sidan och de med en någorlunda trygg anställning och rätt yrke å den andra.

Begreppet nyliberalism introducerades under sista fjärdedelen av 1900-talet och kan anses stå i kontrast till socialliberalismen. Ur nyliberalismens syn på individuella rättigheter härleder man den ekonomiska liberalismen, med försvar av kapitalismen, liksom drog- och vapenliberalism, privat egendomsrätt och ställningstaganden för total yttrandefrihet. Rättigheterna motiveras utifrån olika slutsatser. Det finns också förespråkare av nyliberalism som inte ens utgår ifrån en krystad rättighetsetik. De utgår då istället ifrån det mer utilitaristiska argumentet att konsekvenserna av ekonomisk och individuell frihet automatiskt ger ett bra samhälle. Detta är särskilt vanligt på det ekonomiska området. Inom dagens socialdemokrati talas det inte ofta om klass, solidaritet, kamp och radikal reformism. Trots att man på första maj traditionsenligt sjunger att det är den sista striden.

Vi har dessutom bytt ut en eller ett par tidigare legitima eliter mot ett nätverk av mer eller mindre rumsrena grupper som sammantaget kan kallas för etablissemang. Den vardagliga användningen av detta begrepp för sociala grupper eller den härskande klassen är politiskt nedsättande och innebär oftast en kritik mot samhällsstrukturer. Kritiken mot etablissemanget uppfattas därtill ofta som ”populistisk” – och avser då en kritik som söker enkla lösningar, vänder kappan efter vinden, beter sig ”bonnigt” och obildat. Men under försommaren 2017 är, enligt min mening, en mer eller mindre medvetet sammansvetsad grupp illegitima makthavare lika ”populistisk” när när de angriper den befolkning, som upplever sociala friktioner på basplanet, som de själva nästan aldrig gör – eller gjort (undantag finns). Man vänder så att säga kappan efter vinden.

Etablissemanget är inte en maktstruktur av samma art som en eller flera med varandra sammanlänkade (eller icke-sammanlänkande) eliter. En elit kan och bör inom politiken vara demokratiskt vald, inom akademin meritokratiskt vald och inom ekonomin såväl demokratiskt som meritokratiskt vald. Ett etablissemang är, som jag ser det, en sluten social grupp eller flera sammanflätade sociala grupper som väljer sina egna medlemmar. Det kan också vara en grupp vari medlemskapet sker på basis av arv, nepotism eller korruption. I längden inte sällan genom en inavel där till och med helt ovidkommande faktorer, såsom exempelvis ett slags ”kändiseri”, spelar en betydande roll.

De två sista företeelserna, särskilt den sista, framstår för övrigt mer än ofta (eller uppfattas åtminstone så) som mer eller mindre sammanvuxna med såväl ”gammelmedierna” som de av etablissemanget officiellt sanktionerade sociala medierna, varvid en sorts rundgång uppstår. Mest allvarligt, menar jag, blir det, när etablissemanget förväxlas med den legitima eliten. Detta leder till svåra sociala problem. Problem som vi nu stirrar i ögonen och som tycks accepteras inte bara av allianspartierna utan även delar av socialdemokratin, Miljöpartiet och möjligen också enstaka figurer på ”vänsterkanten” (om vi numera har en egentlig sådan).

Massmedias roll kan därför inte underskattas. Den kan inte enögd stirra sig blind på att exempelvis kapitalismen, tillväxten och försörjningskravens form, innehåll och ekonomiska utfall per definition är goda fenomen. Sådant kan misstros av varje kantstött människa som inte har någon värdig tillgång till välfärden, hälsan, jobbet, språket, kulturen, bildningen och 08-världen. Den kan misstros av de som mals ner i tidens allra senaste Grottekvarn, och som inte fick särskilt mycket utrymme heller på årets socialdemokratiska kongress i Göteborg (annat än möjligen i form av det numera populära uttrycket signalpolitik).

Den kan misstros av dem som inte riktigt förstår de allra senaste nyorden, som inte vet vad cis/trans, etnofob, rasifiering och så vidare betyder – vilket sällan inte heller ”kändistyckarna” eller ”kulturkoftorna” gör. Den misstros av dem som inte känner igen sig i ”riksmedia”. Den misstros av de alltfler som av ren frustration, snarare än av ondska, röstar på Sverigedemokraterna. De som har det djävligt men inte kan uttrycka sig, den av PK-gruppen som populister stämplade gruppen, som utan att veta så mycket uttrycker sig ändå – ofta tafatt och korkat. Men naturligtvis också de ideologiskt mer medvetna mörkerkrafterna med en mer eller mindre visionär agenda: rasister, odemokratiska nationalister och så vidare.

En lokaltidnings fokus ligger på den region, har det hetat, inom vilken den har sina läsare; vanligtvis brukar det röra sig om ett helt län, typ Jämtland, eller en lite större stad, exempelvis Göteborg. Nyheterna berör främst regionens invånare, även om man oftast också har en riks- såväl som utrikestäckande del. En rikstäckande tidning täcker hela landet och en större del av omvärlden. Nu för tiden har dock även de Stockholmsbaserade tidningarna lagt ner sina lokalredaktioner och täcker inte längre området utanför huvudstaden, varför ordet rikstidning får anses vara obsolet i Sverige.

Att journalister gillar Södermalm är ingen klyscha. En av hundra som bor i Stockholmsstadsdelen är nämligen journalist, enligt en relativt ny studie (Institutet för Mediestudier, 2015). Journalister väljer storstad framför landsort. Tre av tio journalister bor i Stockholms stad och nästan hälften i Stockholms län. Däremot bor bara 56 journalister i någon av de 20 kommuner som definieras som glesbygdskommuner enligt Sveriges kommuner och landsting (SKL). I elva kommuner, bland annat Gnosjö, Ockelbo och Markaryd, är det helt tomt. Fokus visade för några år sedan att 98 (!) av Sveriges mäktigaste journalister bor i Stockholm. Sverker Olofsson bodde åtminstone då i Umeå, Janne Josefsson i Göteborg (eller på Åstol).

Allt detta kan leda till att människor börjar misstro en moral som inte upplevs som deras. Detta kan i sin tur kan leda till en tvetydig insändare i Dalademokraten den 27 mars i år, vari det bland annat hette:

”En av de nuvarande högerledarna, Anna Kinberg Batra, har gått ut med en önskan om att fälla nuvarande regering. Detta med stöd från ett parti som står ännu längre till höger, Sverigedemokraterna.

Dessvärre är risken minst sagt överhängande att vi än en gång ska få lov att uppleva det vanstyre som högern ställde till med under åren 2006 till 2014.

En annan högerledare, Annie Lööf, har åtminstone haft det goda omdömet att säga nej till Kinberg Batras invit. Men även hon har liksom övriga högern i avsikt att riva upp anställningsskyddet, urholka kollektivavtalen, begränsa strejkrätten och tvinga fram särskilt lågavlönade jobb med lagens hjälp. Precis som de andra högerledarna vill Lööf att välfärdskapitalisterna ska ha all rätt att göra vinst på de skattepengar som borde gå till vård och omsorg.

Dessvärre är risken minst sagt överhängande att vi än en gång ska få lov att uppleva det vanstyre som högern ställde till med under åren 2006 till 2014. Totalt ointresse av miljöpolitik, total avsaknad av bostadspolitik som gjort bostadsmarknaden till ockrarnas paradis och fortsatt nedmontering av den svenska välfärden, i stort sett en kriminalisering av att vara arbetslös eller sjuk och högre skatt för pensionärer, bland annat. Det kommer dessutom att ske med hjälp av ett högerpopulistiskt parti som inte på en enda punkt kommer att vara ett stöd till den del av befolkningen som inte tillhör de riktigt rika.

Det som också är besvärande är att Socialdemokraterna som styr inte vågar vara socialdemokrater

Sammanfattningsvis, högerns strävan är bara att ta från de fattiga och ge till de rika. Högern är alltså lika med Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centern och Sverigedemokraterna. När de pratar om att få ordning på politiken handlar det om fortsatt nedmontering av välfärden och att öka klyftorna i samhället. Det som också är besvärande är att Socialdemokraterna som styr inte vågar vara socialdemokrater utan verkar som något slags ’höger light’, men det är i alla fall bättre än en regering med Kinberg Batra i spetsen.

Kent Nilsson ”.

Jag instämmer i allt insändarskribenten skriver, bortsett från att det skulle vara bättre – särskilt på sikt – med ett (S)-märkt högerparti (om än light). Därmed är konkurrensen så stor på högerkanten, att knappt något hopp finns i sikte. Ändå är jag rädd att det är just i den riktningen vi går, och att därmed inget av det insändarskribenten implicit efterlyser kommer att infrias.

CARSTEN PALMER SCHALE

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen