Den känslostyrda politiken

Krönikor/Samhälle
Digital illustration: Opulens.

VÄNSTERN. Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? skriver och undrar Anna Jörgensdotter.

 

Jag drömmer att jag är på besök hos några vänner. De är sorgsna, deras tonårsdotter ska dö samma natt. Dottern säger godnatt och jag vet att jag borde säga något också, men vilka ord passar? Jag tänker att jag borde skrika. Men hur skulle det hjälpa tonåringen som vet att hon ska dö? Förresten handlar väl inte den här smärtan om mig? Hon går samlat, ensam, uppför trappan.

Jag ville skriva något om hur det ofta pratas om känslostyrd politik, att Trump och Åkesson röstats fram den vägen, men att man väl då tänker känsla som fascismen och populismen vill ha den? Som ett unisont och sunt vrål av missnöje, självhävdelse, förtryckt rädsla. Som en enögd dröm om ett förlorat och fyrkantigt uppdelat 50-tal. Som Greta Thurfjells lovsång i DN till konservatismen, huskvinnorna, och högern: för att få slappna av lite bara, slippa vara pk. För att dagens kvinna kan välja vad hon vill vara. För att det är vad den vita, liberala feminismen uppfostrat sina döttrar till att tro. Skit i din historia, ta hand om dig själv. Och min hjärntrötthet fick mig att falla i sömn över tangentbordet. Drömde om levande, störtande flygplan med fågelansikten och med olika länders flaggor utspända mellan stjärtfjädrarna. Vaknade och läste Rosa Luxemburg (för att inte somna om): ”Lugn! Ordning! Så ljuder det från alla håll /…/ Skriken om anarki och kravaller, den bekanta helvetesmusiken från bourgeoisien som är orolig för sina kassaskåp.”

Fortsätt

 

Helene Rådberg skriver i sin diktsamling Politiken och genom flickan: ”Alla trötta ska vila/ Alla ledsna ska tröstas/ I det första behovet / ska alla hungriga mättas.” Jag ville formulera något om känslor som ett larmsystem som vill uppmärksamma det vi lider brist på. Kan vi enas om att alla har grundläggande behov som trygghet, närhet, gemenskap, käk, sömn, meningsfull tillvaro? Men om de behoven var i fokus, så skulle väl inte SD vara större än Vänsterpartiet? Hörde en näringslivsperson snyfta på radion om hur fruktansvärt samhället skulle bli om arbetstiden minskade till sex timmar, med bibehållen lön. Kommunistisk propaganda! En skymf mot den klättrande mänskan! I samma program snyftade Ulf Adelsohn över att en kommunist blivit andra talman. Jag tänkte att aldrig har jag hört ”kommunist” sägas så många gånger som efter att Björn Söder blev snuvad på talmanskapet.

Att behöva mänskor och enkla vägar till de som man behöver — mer tid, mer kraft — det är väl den politik vi borde behöva? Prata med utbrändheten till exempel. Prata med stressen, arbetsskadorna, maktlösheten, självdestruktiviteten. Prata med rädslan för att prata med andra om samma rädslor och behov.

Jag skrev: Var våra känslor ska ta vägen hör ihop med frågan om hur vi mänskor ska orka vara mänskor. Vi som inte riktigt orkar livet (i dess nuvarande form) kapslar in oss i icke-konfronterande former (säg tv-serier, ensamhet, tvåsamhet, missbruk, hjärntrötthet) och går sen ännu lättare att avfärda. Är man inte nyttig är man klen, men det är väl fortfarande bara att skärpa sig, sluta tycka synd om sig själv, vara glad för det man har. Jag skrev att en vänster som blir allt mer höger inte kan bidra med några motargument alls. Läste Rosa Luxemburg som sorgset ekade: ”Varken i fredstid eller krigstid kan det socialistiska proletariatet avstå från klasskamp eller från internationell solidaritet utan att samtidigt begå självmord”.

Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? Vilka blir vi där?

Men orden krampar, hjärnan slocknar, ögonlocken faller: I drömmen hittar jag inte rätt ord, tystnar, nöjer mig med vetskapen om att jag inget kan göra, och låter den livrädda tonårstjejen passera, försvinna, dö. Helene Rådberg och Politiken igen: ”vi lärde oss ordet jämställd /…/ sedan var det som om jag inte fanns/ eller barnen/ barnen fanns inte heller.”

ANNA JÖRGENSDOTTER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen