KULTURARBETARE. Jag undrar om det socialdemokratiska samhället med studielånens hjälp ändå inte har förbättrat arbetarklassens utbildningsmöjligheter att avancera? Maria Johansson fortsätter diskussionen om kulturbranschen är en meritokrati eller ej.
Har funderat mycket över liknande frågor som Lars Anders Johansson skrev om i sin krönika ”Myten om meriokratin” i onsdags. Till exempel över hur representerad arbetarklassen är bland kulturarbetare och vad som krävs för att kunna konkurrera där. Hur meritokratiskt fungerar det?
När jag arbetade med digitaliseringen av Svenska Porträttarkivet på Nationalmuseum upptäckte jag att samma namn bland konstnärer och de på porträtten avbildade finns med sedan 1400-talet. Så att ett socialt nätverk har betydelse går knappast att undgå. Vad krävs för att ta sig in i de färdiga nätverken? Jag refererar till egna erfarenheter när jag säger att jag ändå har lagt märke till att arbetarklassen har avancerat på karriärstegen. Samtidigt som flera från medelklassen inte har avancerat i position eller ens alltid har bibehållit sin position. Och jag tycker mig se att andelen arbetarklass bland kulturarbetarna ökar, rätta mig om jag har fel. Är inte samhället socialt rörligare och har det inte blivit lättare och lättare att göra klassresor? Även om klassresorna ju bekräftar att vi lever i ett klassamhälle.
Många stora begåvningar kommer från arbetarklassen påpekar Lars Anders Johansson i sin text. Men att bli en Anders Zorn eller en Erik Axel Karlfeldt kräver nog något annat än begåvning och hårt arbete, det kräver en gudomlig timing och tur. Sedan kan man ju undra över hur mycket de blev så stora tack vare sin arbetarbakgrund? Kanske finns det en möjlighet att förhålla sig friare till nyskapande när man inte behöver jämföra sig? Det kan ju finnas nackdelar att födas in i en tillhörighet, att ”kulturbarnen” har en poäng, men de bör ses i relation till fördelarna.
Värderas lämplighet eller gäller bara börd och pengar i det svenska samhället? Det är intressant att arbetarklassen har kunnat avancera. Hur har det gått till? Som ung var jag övertygad om att alla kan bli precis vad de vill och bara tro kan ju försätta berg. Inte förrän jag blev 40 förstod jag att arbetarklassen sällan har det sociala nätverk eller den fostran som konkurrensen (men då inte utan undantag) kräver.
Jag funderar över om det kan vara så enkelt att utbildning har betydelse? Om det socialdemokratiska samhället med studielånens hjälp har förbättrat arbetarklassens utbildningsmöjligheter att avancera? Är kunskap makt? Det kan ju vara så att bättre möjligheter att utbilda sig lett till förbättrad position? Min pappa sa (vid ett av de få tillfällen han sa något) att ”ni ska utbilda er, annars kommer ni att få ta skitjobben”. Och det var inte en klyscha, han baserade det på hans eget slit med industrisvets som kunde innebära att stå dagar inuti cisterner i över 40 graders värme och svetsa samman rör, och sen få problem med luftrören resten av livet. Å andra sidan kan det ju vara så att vi utbildar oss mer för att det inte finns några jobb. Och hur meritokratiskt blir det? Men har socialdemokratins satsningar på utbildning bidragit till ett meritokratiskt samhälle? Det kan ju faktiskt vara så.
När Cecilia Gyllenhammar berättar om att hon har många kulturarbetarvänner som lever på ärvd förmögenhet så bekräftar hon det alla kulturarbetare vet, att kultursektorn inte avlönar dem som skapar konst och kultur. Då är en ärvd förmögenhet en bra förutsättning. Men det finns också kulturarbetare utan ärvd förmögenhet som kunnat verka tack vare andra stöd från samhället. Är det meritokratiskt? Hur många oumbärliga teaterföreställningar har kunnat genomföras tack vare att skådisarna kunnat få a-kassa under repetitionerna?
info@opulens.se
