”Nu sätter vi oss på våra arslen och räddar världen”

Debatt
Bild: Pixabay.com. Modifiering: Opulens.

SOLIDARITET. ”Den största välgöraren av alla är den trötta, fattiga, deprimerade solitären som aldrig orkar göra någonting”, skriver Christoffer Andersson.

 

Människor är stressade och ömtåliga, skräckslagna för att hamna i dålig dager i omgivningens ögon och myndigheternas register. Det ”oordnade” livet har blivit synonymt med inaktivt, ensamt och eftersatt i det offentliga tycket. Rykte, image och slagord är livsnödvändigheter; det finns en toppen och en botten i människans inbördes näringskedja, en tidlös naturlag som vi aldrig lyckades undfly. Månlandningarna på 60- och 70-talet var frukten av årtionden av det kalla krigets kapplöpning: vår rymdhistorias största bragder var inget annat än en vändpunkt i en teknologisk kukmätartävling. Vad säger det om människan om inte en stiliserad hommage till hennes lystnad?

Rousseau skrev att han ”känner människorna” och än kan ingen ta det ifrån honom. Han förebådade motupplysningens, romantikens och indirekt postmodernismens individualism. Han såg oss innan vi såg oss själva i vår rotlöshet, rastlöshet och ensamhet, ”utmaningarna” som fyller våra mediala implikationer på 2000-talet. Det är vi ”millennianer” som är upplysningens sista generation, det centraliserade förnuftets sista suck. Nästa generation kommer att vara fullfjädrade postmodernister; empatiserade, globaliserade, distanserade, subjektiviserade, med tillgång till ett virtuellt universum av möjligheter att underbygga vilka åsikter som helst. De kommer kanske våga sätta sig ner en gång för alla.

I den långa kampen mellan känslan och förnuftet ska känslan till slut segra och det firar vi genom att sluta förblindas inför det faktum att det enda sättet att göra världen jämställd i nivå med de premisser vi har satt upp är att göra mindre. Jag tänker inte använda det misstolkade begreppet ”ge”, för det förlorade sin djupaste betydelse för länge sedan. Jag säger det jag har att säga på enklast möjliga sätt, så att det i möjligaste mån inte går att läsa in någonting annat i det jag skriver än det jag skriver: lägg av, du kan inte rädda världen genom att kämpa hårdare, du bidrar bara ytterligare till segregationen. Lägg ner dina storslagna planer, entreprenöriella satsningar och investeringar och besparingar och resor till Tahiti, bostadsjakter och långa shoppingdagar på Östermalm. Sluta spela efter konkurrensens deviser! Lägg av med dina insamlingar till Röda korset och alla syskonorganisationer som ska rädda världen åt dig. Lägg av med allt det där. Hemligheten bakom en jämställd glob är mycket enklare än så: existensminimum, enkelhet, begränsningar. Det rimmar illa med storslagna planer om din målsättning är global jämställdhet.

De där barnen i Afrika som svälter i sina mödrars armar, de svälter på grund av dina konsumtionsvanor. De försöker klara sig på det som blir kvar när du och dina likar har gjort vad ni tror att ni behöver för att ”må bra”, ett begrepp ni inte ens har något rimligt svar på. De svälter och dör för att du kräver mer av livet än vad en globalt jämställd värld kan tillåta. Och du klär in dig i vilka visdomsord och välgörenhetsparadigm som helst som kan hjälpa dig att upprätthålla ett städat samvete för att du säger en sak och gör en annan. Den största välgöraren av alla är den trötta, fattiga, deprimerade solitären som aldrig orkar göra någonting och sitter hemma hela dagarna framför sin gamla teve i trasiga kalsonger och en gammal T-shirt han fick av någon han inte längre minns namnet på för åtta år sedan. Vad du än gör, hur hårt du än kämpar, du missledda entreprenör, kommer du aldrig bidra så mycket till den globala jämställdheten som solitären.

Heja passiviteten! Nu sätter vi oss unisont på våra arslen och räddar världen!

CHRISTOFFER ANDERSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt