Dags att ta mansfrågan på allvar

Debatt
Montage: C Altgård / Opulens.

BACKLASH. Den kvinnliga frammarschen har i all huvudsak byggt på att kvinnor i konkurrenser ofta presterat bättre än män. Och så får det lov att vara. Men den manliga demeriteringen är likväl ett problem, menar Anders Björnsson.

I början av 1990-talet gjorde jag min första – och ja, enda – resa till Island. Alla jag mötte där var kvinnor (utom författaren Thor Vilhjálmsson); de såg Hallger i Njáls saga som hjältinna. Statschefen var kvinna, talmannen i alltinget var kvinna, presidenten i högsta domstolen var kvinna. Endast statsministern var en man. Idag är statsministern där kvinna. Sverige är det enda nordiska land som inte har haft en kvinnlig statsminister. Men vi har haft kvinnliga talmän, ordförande i de högsta allmänna domstolarna, och i vassen lurar en kvinnlig monark. Danmark har en regerande drottning, Finland har haft en kvinnlig president.

Är detta viktigt?

Jag tror att det är tidens tecken. Den kvinnliga frammarschen går inte att förneka. Inom många traditionella professioner har kvinnan idag blivit det dominerande könet. Alla fakulteter på universiteten utexaminerar numera en majoritet kvinnliga studenter, utom teknisk fakultet. Läkaryrket är ett kvinnoyrke, domaryrket håller på att bli det, liksom prästyrket. Bland lärare och journalister anger kvinnor tonen. Generaldirektörer är lika ofta kvinnor som män, liksom landshövdingar och andra myndighetschefer. Detta är en vinst för hela samhället, utom för sådana företeelser som Feministiskt initiativ och Nationella sekretariatet för genusforskning.

För en tid sedan rotade jag i personliga handlingar, som ska befordras till ett offentligt arkiv. Det gav mig en aha-upplevelse. Under upprorsåren 1967–68 satt jag ordförande i en elevstyrelse med unga människor. Den bestod av nio ledamöter – alla utom en var män. Så var det också inom studentpolitiken och i de politiska ungdomsförbundens ledningar. Under sjuttiotalet inleddes en förändring, men det var först sedan förändringen inletts som den moderna feminismen kom till tals. Den rasade över ojämlik könsrepresentation, men representationen blev allt mindre ojämlik. Det började rentav gå att göra karriär som feministisk förridare.

Vi hjälper färfattare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Det som inte lika ofta beaktades under denna kvinnofrigörelse, som hade sin materiella bas i den vuxna kvinnans återinträde i arbetslivet, var att män i underordnade positioner – inte bara underutbildade – fick en sämre status. Många av dem marginaliserades. Många av de marginaliserade fick idéer om att vara utsatta för ett systembetingat förtryck. Feminismen hade inte sinne och öga för detta. När jag för ett tio-femtontal år sedan försökte initiera debatter om mäns utanförskap och demografiska frånåkning, blev gensvaret obefintligt. Det var en icke-fråga. Jag hade suttit i styrelsen för ett statligt forskningsråd, där åttio procent av sammanträdestiden upptogs av yttranden från kvinnliga ledamöter. Ungefär samtidigt sparkades ordföranden i den av regeringen tillsatta kvinnomaktutredningen, professor Olof Petersson, efter offentligt skäll – för att han var man.

Den kvinnliga frammarschen har i all huvudsak byggt på meritokratiska principer. Med andra ord: kvinnor har i konkurrenser ofta presterat bättre än män. Och så får det lov att vara. Men den manliga demeriteringen är likväl ett problem. Varken inom kultursektorn eller i den akademiska världen är det numera någon brist på ”tanter”. Ikoniska kvinnor har inte riktigt förstått det. De anser, att de fortfarande slår ur underläge. Detta är trams. En viktig aspekt på problemet är, att män, som av olika anledningar anser sig oförmånligt behandlade, kan försöka kompensera sig med metoder som inte bygger på merit och fackkompetens, utan exempelvis på rå styrka och en massa fuffens. Sådana män kan bli till en understödstagande och kriminell kast. Deras bidrag till familjeförsörjningen blir försumbar, deras stolthet försvinner. De kan börja idealisera aggressivitet.

Män behövs givetvis, i alla och helt normala sysselsättningar. Kvinnors försteg på område efter område är tillkämpat, det är knappast naturligt. Könsjämlikhet bör alltjämt anses eftersträvansvärd. Av ledare för åtta svenska riksdagspartier är fyra (plus en halv) kvinnor. Av åtta svenska utrikesministrar sedan 1991 har två varit män. Ingenting konstigt med det: bara två finansministrar har under denna period varit kvinnor. Vad som inte är bra är, om männen vänder ryggen till och drar sig undan. Också i ett sådant läge kan man befara kvalitetsförluster.

Den manliga reträtten är således på en gång välkommen och onödig. Kön och klass borde i det mogna, civiliserade samhället vara varken fördel eller nackdel. Det är – äntligen – dags att ta mansfrågan på allvar.

ANDERS BJÖRNSSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Den trista verkligheten

REALISM. ”Kapitalismen och marknadsekonomin är fulla av vidrigheter och orättvisor som på