Att förneka Förintelsen bör kunna leda till fängelse

Debatt.
(Foto: Pixabay.com)

REVISIONISM. ”Varför bör förnekelse av Förintelsen kunna räknas som hets mot folkgrupp? Därför att lidandet och förlusterna i Förintelsen är en väsentlig del av det judiska folkets historia och identitet, centralt i dess självmedvetande”, skriver Peter Pagin, professor i filosofi vid Stockholms universitet, apropå ett nytt lagförslag.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Ska man kunna förneka Förintelsen? Ja, säger många, bland annat min filosof-kollega Torbjörn Tännsjö. Nej, säger vissa, i alla fall i den meningen att det ska finnas vissa begränsningar av rättigheten. Enligt Tännsjö ska dessa vara väldigt snäva. Skälen är att bevara yttrandefrihet och akademisk frihet i så hög grad som möjligt. Det är i första hand relationen mellan akademisk frihet och ett önskvärt skydd mot hatpropaganda som jag vill fokusera på i denna artikel, i ljuset av frågan om Förintelseförnekelse.

Frågan har aktualiserats av att EU-kommissionen i februari i år formellt uppmanade EU-länderna Belgien, Bulgarien, Finland, Polen och Sverige att fullt ut genomföra EU:s rambeslut 2008/913/RIF (det så kallade rasismbeslutet). Detta beslut gäller krav på EU:s medlemsländer att införa eller skärpa lagstiftning mot hatpropaganda i olika former. Bland annat krävs att ”Offentligt urskuldande, förnekande eller flagrant förringande av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelse” ska vara straffbart.

Enligt kommissionen har länderna ifråga inte genomfört beslutet fullt ut. För Sveriges del gällde det framför allt förnekelse av Förintelsen, vilket inte är uttryckligen förbjudet i svensk lag. Som en reaktion på kommissionens anmodan aviserade justitieminister Morgan Johansson i april att regeringen ska tillsätta en utredning för att komplettera Sveriges lagstiftning mot hatbrott: det ska kunna bli möjligt att fälla en förnekare för hets mot folkgrupp, dvs enligt en redan existerande brottsrubricering. Johansson önskar tillsätta en parlamentarisk kommitté som ska se över frågan utifrån både brottet hets mot folkgrupp och utifrån aspekten om yttrandefrihet.

Det är detta som givit upphov till den nya debatten. Många ser det som angeläget att med lag skydda utsatta grupper mot nazistisk och antisemitisk propaganda, i synnerhet som spridningen av denna hatpropaganda har ökat under de senaste åren. Samtidigt menar många, till skillnad från EU-kommissionen, att den nuvarande lagstiftningen mot hets mot folkgrupp är tillräcklig. Dit hör till exempel Ola Larsmo. Enligt Larsmo är det tillämpningen av denna lag som brister. Åter andra menar att det ur synpunkt av yttrande- och åsiktsfrihet är fel att förbjuda förnekelse av Förintelsen.

Detsamma gäller perspektivet från den akademiska friheten: det måste vara tillåtet att fritt bedriva forskning om Förintelsen och fritt kommunicera resultatet av denna forskning. Torbjörn Tännsjö menar att sådan forskning skulle kunna bli brottslig om en lag mot förnekelse införs. Enligt Tännsjö ska förnekelse vara allmänt tillåtet och nästan helt utan begränsning: endast då ett förnekande tjänar som direkt uppvigling, med uppmaning till hat eller våld, bör yttrandet självt räknas som ett lagbrott.

Tvärtom bör förnekelse av Förintelsen vara straffbart i ganska stor omfattning.

Jag är ense med Tännsjö om att förnekelse av Förintelsen inte ska vara helt förbjudet. Jag är inte ense med Tännsjö att direkt uppvigling bör utgöra den enda begränsningen. Tvärtom bör förnekelse av Förintelsen vara straffbart i ganska stor omfattning. För att se hur detta går ihop behöver vi formulera frågorna mer precist.

1) Bör det vara möjligt att offentligt förneka att Förintelsen ägt rum och sedan på grund av det fällas för hets mot folkgrupp?

2) Bör det vara möjligt att offentligt förneka att Förintelsen ägt rum och sedan kunna frias från hets mot folkgrupp?

Enligt min mening är svaret på båda frågorna Ja. Avgörande för om det bör leda till fällande eller friande dom bör vara sättet på vilket det framförs, syftet, sammanhanget och evidensen på vilket påståendet baseras.

Varför bör svaret på 1) vara Ja? Lagen om hets mot folkgrupp, Brottsbalken, 16 kap, §8, lyder i första stycket

”Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.”

Förintelsen utgjorde folkmord, i FN-konventionens mening, av två folk, det judiska och det romska. Förnekelse av Förintelsen syftar nästan alltid på det förra, brottet mot det judiska folket. Varför bör förnekelse av Förintelsen kunna räknas som hets mot folkgrupp? Därför att lidandet och förlusterna i Förintelsen är en väsentlig del av det judiska folkets historia och identitet, centralt i dess självmedvetande. Förnekelse av Förintelsen innebär följande meddelande: judarna är inte vad de utger sig för att vara och förtjänar inte den medkänsla de fått och anser sig ha rätt till. Detta är helt klart i sig ett uttryck för grov missaktning. Även vissa ifrågasättanden av Förintelsens existens bör kunna räknas som hets mot folkgrupp, eftersom sådana kan räknas som en generell förnekelse av att de överlevandes vittnesmål är trovärdiga.

I de sammanhang denna missaktning uttrycks är den ofta sammankopplad med en anklagelse om en konspiration: det hävdas att talet om Förintelsen i själva verket är en stor lögn, till större delen spridd av judarna själva för egen vinning. De saknar därmed inte bara trovärdighet individuellt, utan deltar i ett kollektivt bedrägeri. Sådana påståenden tjänar till att främja hat mot judarna för deras påstådda nuvarande aktiviteter.

Varför bör svaret på 2) vara Ja? För det första har vi och ska ha åsiktsfrihet. Ingen begår ett brott bara för att ha en viss övertygelse, oavsett om det är en övertygelse om fakta eller en övertygelser om värden eller normer. För det andra har vi och ska ha akademisk frihet. Detta innebär bland annat att en forskare har rätt att fritt välja ämne för sin forskning, fritt genomföra forskningen enligt valda metoder (givet finansiering) samt fritt kommunicera resultaten.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Prenumerera

Forskning om Förintelsen är ett betydande område inom samtida historieforskning. Helt klart omfattas den av samma principer om forskningens frihet som andra områden. Den forskare som finner belägg till exempel för att tidigare uppskattningar om antalet mördade i Auschwitz är kraftigt överdrivet ska naturligtvis ha rätt att kommunicera sina resultat och redovisa den evidens de bygger på. Dessa friheter och rättigheter skall inte inskränkas det minsta, och kommer faktiskt inte att inskränkas det minsta. Det betyder inte att resultatet, eller dess offentliggörande, skulle förbjudas. Det är en vetenskaplig fråga, inte en rättslig.

Hur går då detta ihop? Innebär inte svaret på första frågan att den forskare som skulle komma fram till resultatet om Auschwitz skulle fällas för hets mot folkgrupp? Nej. För det första är det en fråga om evidens: den som kan ge evidens för sina påståenden, som är fritt tillgänglig för andra forskare, och som i tillräcklig grad ger stöd för påståendena, ska inte fällas. Även den som misstagit sig i frågan, men som presenterar sina resultat för andra forskare i akademiska sammanhang, och som gjort evidensen fritt tillgänglig, bör frias. Det är en del av fri forskning och fritt utbyte av idéer och resultat att kunna visas ha begått misstag.

Detta innebär emellertid inte att allt som föreges vara resultatet av historisk forskning också måste frias från anklagelser. Den som systematiskt döljer, förvanskar eller fabricerar evidens, som systematiskt bryter mod god forskningssed för att stödja en viss tes bör kunna fällas för hets mot folkgrupp om tesen själv är av ett sådant slag. Ifråga om Förintelsen är det mest kända exemplet den brittiske Förintelseförnekaren David Irving, författare till en rad böcker om andra världskriget och om ledande nazister. Den amerikanska historikern Deborah Lipstadt hade i boken Denying the Holocaust, 1993, pekat ut Irving som Förintelseförnekare. Detta ledde till att Irving stämde Lipstadt för förtal i Brittisk domstol. Lipstadt var tvungen att visa att det hon sagt var sant. Efter en mycket lång rättegång, beskriven av Lipstadt i boken Denial. Holocaust History on Trial, 2016, dömdes helt otvetydigt till Lipstadts fördel.

Irving befanns ha förvanskat evidens i många fall och på många sätt. Han hade gjort uppenbara felöversättningar och felaktiga avskrifter från tyska, där till exempel singularis gjorts till pluralis. Han hade i vissa fall citerat början av en sats och sedan utelämnat fortsättningen, vilken klart undergrävde hans tes. Han framhöll vissa historiska händelser, som till exempel en mattransport, som evidens mot planer på omfattande mord på judar, grundat på ren spekulation om transportens syfte.

I andra fall, när det gällde evidens för systematiskt massmord i Auschwitz, presenterade Irving de mest långsökta alternativa förklaringar, till exempel om förekomsten av cyanid i rester av gaskamrarnas väggar. Han ansåg vittnesmål från överlevande vara högst suspekta. Han höll flygfotografier från 1944 för manipulerade och av forskningen sedan fem decennier kända dokument för förfalskade. Något systematiskt mord av judar hade inte förekommit, eftersom enligt Irving Hitler aldrig beordrat detta och evidensen för det i sin tur bestod i att inget dokument hittats där Hitler gav en sådan order skriftligt. Och så vidare. Tagna i isolering skulle en del av Irvings felaktigheter kunna vara misstag, medan andra framstår som avsiktliga förvanskningar.

En person som Irving borde kunna fällas för hets mot folkgrupp på grund av förnekelse av Förintelsen.

Men det finns starkare skäl mot att tro att Irving begick ärliga misstag. För det första pekar alla förvanskningar och ifrågasättanden i samma riktning: mot att Förintelsen aldrig ägt rum. Ärliga misstag borde rent statistiskt peka i olika riktningar. För det andra hade Irving omfattande kontakter med nynazistiska och antisemitiska organisationer och talade ofta på deras möten. Flera av hans egna yttranden var klart antisemitiska och allmänt rasistiska. Domen mot honom kopplade också samman hans antisemitism med hans historieförfalskning.

En person som Irving borde kunna fällas för hets mot folkgrupp på grund av förnekelse av Förintelsen. Den systematiska förvanskningen av evidens och de konsekvent tillämpade dubbla måttstockarna, en för bedömning av evidens för, och en annan för bedömning av evidens mot, Förintelsen, ger skäl att tro att syftet med förnekelsen är att sprida missaktning. Att kunna fälla en person som Irving skulle inte på minsta sätt utgöra en begränsning av forskningsfrihet. Varje ärlig forskare i samtida historia som skulle finna evidens för att revidera den rådande uppfattningen om Förintelsen skulle vara ljusår ifrån den systematiska förvanskning Irving ägnat sig åt.

Den som dessutom upprepar förnekelsetesen i utomvetenskapliga och rasistiska sammanhang måste anses ha en antisemitisk agenda. Tännsjö håller naturligtvis inte med, men Tännsjös uppfattning om yttrandefrihet, med omedelbar uppvigling som enda begränsning, är inte ens förenlig med lagen om hets mot folkgrupp såsom den tillämpas idag, helt oberoende av förslaget om en ny lag.

Att ett jakande svar på både fråga 1) och fråga 2) är koherent beror på vad som kan räknas som empiriskt möjligt. Att en vetenskapligt skolad forskare med ärligt uppsåt och etablerade metoder skulle komma fram till att Förintelsen överhuvud taget aldrig ägt rum är naturligtvis logiskt möjligt, men med tanke på den massiva evidens av många slag forskningen känner till, empiriskt uteslutet.

Finns det skäl för en ny lag, i enlighet med Morgan Johanssons förslag? Jag saknar juridisk expertis och kan inte svara på detta. Förintelseförnekelse som brott mot lagen om hets mot folkgrupp har inte prövats i Högsta domstolen. Om de som menar att Förintelseförnekelse redan täcks av nuvarande lag har rätt behövs inte en särskild lag om förnekelse rent juridiskt sett, men om den då inte går längre än nuvarande lagstiftning kommer den heller inte att göra någon skada. Lite redundans borde vara ett godtagbart pris för att tillfredsställa EU-kommissionen.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se
PETER PAGIN
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

0 0kr