DEBATTKLIMATET. Det finns ingen inneboende sanning i att all PR är bra PR. Inte heller att diskussioner om vad som är rasism skulle lyfta rasister och främja deras ärenden. Däremot tar de tid och uppmärksamhet från vad som hade kunnat vara en djupare diskussion om vilka ojämlikheter som existerar i ett samhälle, menar Myra Åhbeck Öhrman.
Uttrycket “the soft bigotry of low expectations) (ungefär “de låga förväntningarnas välmenande trångsynthet”) brukar tillskrivas talskrivaren Michael Gerson och användes först av George W Bush i ett tal gällande ojämna skolresultat. Du kanske har hört det i formen “de låga förväntningarnas rasism”. Troligen i ett sammanhang där en person, ofta från den konservativa högerkanten, triumferande anklagar sin motpart för att syssla med just det.
Andemeningen är ofta att personen som förespråkar en mjukare, mindre kategorisk lösning för att bekämpa problem som rör invandring eller kulturkrockar, är den faktiska rasisten. Egentligen är det den som vill införa hårda straff och tvinga in människor från andra kulturer i den svenska mallen som är antirasisten, då hen hade agerat exakt likadant om de störande elementen var etniska svenskar.
Många säger sig vara trötta på att politiska diskussioner fastnar i att konstatera vem som egentligen är rasist. De beklagar sig över “brunsmetning” eller till exempel att någon antytt att Jens Ganman – Årets Svensk enligt Fokus – skulle bygga sin opinionsbildning på rasistiska figurer. Lustigt nog är samma grupp mer benägen att använda sig av uttryck som “de låga förväntningarnas rasism” för att säga exakt samma sak om sina motståndare.
Du kommer troligen inte att få bekräftat från dem som högljutt beklagat sig över fenomenet det senaste decenniet, att det gynnat dem mer än någon annan grupp. Inte utanför skadeglada upprättelsetal av typen “de sa att vi var rasister, men titta nu vilka som får genomslag för sina idéer”.
När jag jobbade med granskning av Sverigedemokraterna (SD) var det inte ovanligt att de Sverigedemokratiska väljarna försökte avfärda ens avslöjanden om partiets tveksamma beteende, oavsett om det gällde rasism, sexism, ekonomisk brottslighet, bristande parlamentarisk förmåga eller något helt annat. På listan av motargument var “enskilda företrädare” och “det här finns i alla partier, SD granskas bara hårdare” två av de vanligaste.
Båda måste vid det här laget anses vara så grundligt motbevisade att jag gett upp att argumentera dem. Har man inte insett det nu är man nämligen avsiktligt okunnig eller full av kool-aid, och det är komplett slöseri med tid att ens försöka.
Ett annat standardsvar som dyker upp än idag var “ni är SD:s bästa valarbetare”. Det var en twist på konceptet “all PR är bra PR” som till en början förvirrade mig. Jag förstod inte logiken bakom att avslöjanden om en grupps dåliga beteende skulle driva väljare till dem, snarare än bort från dem.
Det är jag, i ärlighetens namn, ganska säker på att deras försvarare inte heller gjorde. De reproducerade bara med en dåres envishet samma skadeglada retorik som de lärt sig av de starka ledare de beundrade, som när Trump (fel)citerade Mahatma Gandhi med “first they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win”. Jag har sett samma citat upprepas av flera företrädare för Sverigedemokraterna – ett av de många retoriska grepp de plockat direkt ur Trumps strategiguide (som han otvivelaktigt först stulit från andra historiska skitstövlar).
Stöd Opulens - Prenumerera!
Vad de troligen inte kommer att prata om är varför påståendet ser ut att bli verklighet. Sverigedemokraterna som parti har vuxit och vad som tidigare med rätta kritiserats för att vara en rasistisk retorik ses som rumsrent, som en direkt följd av samma förflyttning. Det finns ingen inneboende sanning i att “all PR är bra PR”. Inte heller i att ett partis dåliga nyheter skulle leda till att de växte, eller att diskussioner om vad som är rasism skulle lyfta rasister och främja deras ärenden.
Vad som däremot är sant är att en politisk debatt som fokuserar på vem som egentligen är mest rasistisk och vad som definierar det, tar tid och uppmärksamhet från vad som hade kunnat vara en djupare diskussion om vilka ojämlikheter som existerar i samhället och hur de påverkar oss.
Dimridåerna av spelad upprördhet tar fokus från den typ av diskussion som skulle kunna ena landet i förståelse för våra olikheter istället för att splittra det. När andra aktörer spelar med, hindras de från att skapa den empati och förståelse som skulle kunna motverka den polarisering som faktiskt är anledningen till den politiska förflyttningen.
Ännu värre, de hindras från att tillgodogöra sig den förståelse som faktiskt skulle kunna leda till de praktiska lösningar som behövs, och vars brist på uttalade planer ger bränsle till i grunden inkompetenta missnöjesrörelser som Sverigedemokraterna.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
