Brev om samtiden: Den systematiska utarmningen

Samhälle

 

Bild: Charlie Rosales

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.

                                                                                           Den 27 mars 2017

Kristian, 

Okunskap är en folkets fiende.

Just så. Just så rakt och rått formulerat. Då stämmer det. Okunskap är en folkets fiende.

Denna systematiska utarmning är en del av vad du i ditt brev beskriver så här: ”Det är det gradvisa systemskiftet. Det är ett system vi har vant oss vid och till och med låter vara mer än rimligt. Vi uppmuntrar det.”

Bristande kunskaper är ett modernt slaveri; hjärnans nya bojor och kättingar. Utan kunskap förblir världen obegriplig; osammanhängande och förvirrande i sin brist på hårda fakta. Inget kan binda en tråd mellan de till synes och skenbart disparata händelserna som tillsammans bildar ett mönster. Sambanden döljs. Perspektiv blir en omöjlighet. Och insikterna kvävs redan i sin linda, de dör i brist på kunskapernas syre. Därmed förloras även förmågan till överblick. Och när inga förbindelser går att knyta ihop vad som händer blir vilsenheten överväldigande. Det blir en alltför stor utmaning att kunna förstå världen, sin egen roll och de svåravslöjade mekanismerna och deras gastkramande och utarmande konsekvenser.

Hur många gånger har du och jag inte talat om det här? Hur många gånger har vi inte delat frustrationen? Hur många gånger har vi inte försökt ge råg i ryggen åt varandra för att inte förlamas av dagens prekära läge? Ändå. Varje gång når vi samma slutsats. Vi måste framhärda i försöken att skriva på ett sådant sätt att vi når fram till de hårda och avgörande sanningarna i denna verklighet. Vi enas om att vi har en uppgift. Det är bara att sluta beklaga sig och i stället envist fortsätta att skriva så tydligt som möjligt.

Det handlar inte längre om förflackning. Det är värre än så. Jag tvekar inte att kalla det fördumning. Samhället har svikit. Skolan har svikit. Arbetarrörelsen har svikit. Bibliotek stängs och läggs ner. Var hade du och jag idag varit utan tillgång till bibliotek när vi var unga? De var vår räddning och öppnade vägen till litteraturen och kunskaperna. Där formades vi, eller där tog vi oss medvetande, erövrade en hållning som gav kraft och intellektuell styrsel.

Fiket på Stadsbiblioteket var som ett extra vardagsrum, en plats utanför den förlamande samtiden och dess tilltagande dåraktighet. Timme efter timme satt jag där på fiket, dag efter dag, kaffekopp efter kaffekopp, och sedan ännu en påfyllning och cigarrett efter cigarrett. Och många diskussioner såväl fulla av förtroende som mer animerade och motsättningsfulla. En löst sammanhållen grupp träffades därinne på kaféet. Ingen bestämde att de skulle gå dit för att träffas. Man kom och gick. Ofta satt jag själv och läste. I lokalen utanför kaféet fanns hyllorna med dagstidningar från landet runt och även några internationella. Jag minns särskilt – varför vet jag inte – väntan på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som då (om jag minns rätt) enbart kom ut som veckotidning på fredagar. Den hade mycket bra kultursidor. Och alla Understreckarna i Svenska Dagbladet. Jag måste erkänna att jag i smyg – genom att lägga tidningen i knäet under läsbordet – rev ut dem för att ta hem och läsa noggrannare och för att spara. Jag hoppas att mitt tilltag är preskriberat. En del av de gamla klippen har jag ännu kvar i en gammal trälåda som nog egentligen är avsedd för utrustning för en tavelmålare. Den har följt med alla flyttlass.

Det är förvånansvärt lätt att öppna minnets portar och att se hur de framträder i tydlig gestalt, dessa människor som var mer eller mindre stammisar på biblioteket och som satt och hängde där i kafeterian. Röken tätnade. Rösterna höjdes och sänktes till ett förtroligt mummel: En ofta bräcklig samhörighet, en illusorisk närhet fångad i flykten. Många ville få bekräftelse på att deras åsikter höll, andra ville enbart säga emot – bara för motståndets egen skull. Det enda som egentligen förenade oss var en tärande och pådrivande känsla av utanförskap – och en stark olust och en ännu större ovilja emot att tvingas in i förutsägbara umgängen som präglades av rigida värderingar och plattityder eller – ännu värre – av ungdomlig naivitet som bestod av tomt snack och uppblåst skryt och förutsägbara parningsritualer.

Jag skriver hur viktigt biblioteket var för mig. Samtalen, visst. Men först och främst alla fullastade kassar med böcker jag släpade hem. Men jag vet samtidigt att biblioteket i Malmö var av ännu större vikt och betydelse för dig. Visst har jag rätt?

Där på biblioteket var jag alltid yngst. Det var en roll jag inte trivdes med. Ibland undrar jag hur många gånger i livet jag tvingats säga att min ålder inte är ett argument i sakfrågan. Fakta gäller. Inget annat. Inget trams. Inga tomma floskler. Idag säger jag samma sak, men jag undrar om det inte nu heter att jag är för gammal för att fatta.

Det var sjuttiotal. Det är en tid som jag minns som grå, omgivningen var ogenomtränglig, det regnade jämt. Vinden var kall. Jag drev omkring, sökte efter en plats. Jag har nog aldrig promenerat så mycket som under de åren. Rastlösheten rev i mig. Ut! Ständigt ut. Men mest hamnade jag på tråkiga fester – eller snarare hos gäng som satt och söp efter bästa förmåga.

Det var ändå ännu en tid som bar en annan smak. Det fanns fortfarande glipor av frihet. Små sprickor där man kunde gömma sig och få tid för att ta djupa andetag och se landet som det var bakom alla förljugna ord. Kvar från de tama upprorens tid fanns en vilja att förändra, en självklarhet i protesterna.

Allt var ännu inte tillbommat. Framtiden var inte inställd. Många hade en hållning som var en protest – som kanske inte var något annat än ett stort Nej. Den levde ännu kvar även om den var illa organiserad och mest ledde till överfulla askkoppar och kaffe som kallnat och surnat i smaken. Vi var kritiska. Ingen av oss accepterade vad som skedde i omvärlden. Vi delade till viss del ett oreserverat avståndstagande till kapitalets enorma inflytande, dess makt över landet.

Bildningsidealet var inte helt övergivet. Det levda kvar, om än på sparlåga och drevs framåt genom nitiska entusiasters arbete och obetalda slit. Föreläsningsföreningen, Humanistiska förbundet, en hembygdförening som arrangerade föreläsningar om högst skiftande ämnen (hembygdsföreningen, vars namn var Gudmundsgillet, var även ett sällskap för Viktor Rydberg, född i Jönköping och uppvuxen på fängelset där hans far var ansvarig för den dagliga driften). Jag gick på många föreläsningar. Jag har ett påträngande minne av att jag antecknade flitigt.

Här mötte jag den bildade borgerlighetens sista rest.

Idag skulle dessa brinnande entusiaster framstå som rena revolutionärer. Deras strävan skulle uppfattas som en ovälkommen och högst vulgär provokation.

Ändå är det arbetarrörelsens svek som svider mest. De stolta ambitionerna att när ”magfrågan” – som man sade – var löst skulle arbetet gå vidare för att ge själen dess näring. En av de mest lidelsefulla bildningsivrarna var statsrådet Arthur Engberg.*) Han var ecklesiastikminister under åren 1932 – 1936. Hans patos för bildningen var starkt, kanske bland de väldigaste och lidelsefullaste som en socialdemokratisk minister någonsin haft, vid sidan av Bengt Göransson. Engberg tillsatte en teaterutredning som fick som direktiv att utreda hur teatern skulle bli tillgänglig för alla – inte minst på små orter ute i landet. Som ett resultat bildades redan 1933 Riksteatern. Arthur Engberg tillsatte även Dramatens första kvinnliga chef, Pauline Brunius. I en artikel i Vecko-Journalen skriver Engberg: ”Teatern är och måste vara ett led i folkbildningen och stå i dess tjänst. Den ingår i vår andliga nödtorft. Den är både till uppbyggelse och tuktan.”

Vid ett annat tillfälle – återigen i Vecko-Journalen där Engberg medarbetade regelbundet efter att år 1940 utsetts till landshövding i Härnösand – står det att läsa följande lyriska, ja hänförda hyllning till kulturen och dess livsavgörande betydelse: ”Under en mästares händer kan den Beethovska notskriften gestaltas till en upplevelse från himlar och avgrunder och den Shakespearska texten bli en demon, som kuvar och fjättrar oss. Ty konst är själ, liv och skapande utveckling, rytm, spänning och avspänning. Att under konstnärernas bann och i hans sällskap få genomleva konflikter, som vi kanske endast hört talas om, gå ner till djup, som vi icke lodat, tagas i kragen av problem, som vi aldrig ställt, bli förtrogna med förtvivlan, sorg och smärta utan namn, lycka och salighet utan gräns – är icke detta att bli rikare, att växa och mogna som människa? Konstnären är en uppenbarare. Han tar vid, där andra slutat. Han är det oberäkneliga. Han har fått Aladdins lampa. Hinsides logikens regler slår han upp dörrar, som ingen annan mäktat öppna, löser, lyfter, befriar och förlossar. Penselns, mejselns, tonernas, diktens och scenens mästare kunna vi icke undvara. Utan dem och deras verk vore tillvaron fattig, outhärdlig och fruktansvärd.”

Var finns denna glöd idag? Inom arbetarrörelsen är den svår att finna, även om det inom ABF – främst då på det lokala planet – finns enskilda brinnande själar som kämpar emot den allmänna utvecklingen och epidemiska fördumningen.

Och var finns de dolda och nödvändiga mötesplatserna idag? Var kan de som vill finna andra vägar – de som letar efter riktig bildning och bärande kunskaper – hitta en spricka där de kan få vara i fred och få en liten försmak av frihet? Var kan de som inte vill in i ekorrhjulet möta likasinnade för att därigenom utvecklas, ta sig vidare, slipa argument, få inspiration och konkreta förslag på till exempel böcker de ännu inte upptäckt?

Numera är det ödsligt. Som att gå över ett bildningens kalhygge. Träden avverkade sedan länge, stubbarna står ensligt kvar förstörda av regn och hårda vindar. Det är risigt, svårt att ta sig fram. Gamla fnösketorra snår river sönder benen. Blodet börjar rinna. Allt verkar vara förbi. Förlusterna är oräkneliga.

Det är motigt. Det är hårt. Det är svårt att orientera sig i detta nya samhälle som helt har gett upp kampen om kunskap och bildning.

Jag kommer stickande med billiga metaforer, ändå bär de på en sanning. De talar ett annat språk om vidriga och hotfulla omständigheter.

Sanningen är att jag innerst inne är rädd. Jag är rädd för vad som väntar. Utan kunskap kan ingen bekämpa den väldiga våg av fascism som sveper som en farsot över hela Europa. Enbart genom historiens lärdomar, slutsatser och insikter, och de mönster som går att finna där, kan fascismen bemötas på ett sätt att det går att hejda dess framfart. Rasismen måste på samma sätt stoppas med fakta efter fakta och fler flinthårda fakta.

Men folket har berövats kunskapen. Vi är bestulna. Vi är lurade. Ständigt har många tvingats in i privatlivets puppor, och som det ser ut på avstånd: därtill drogats med teve och datorernas enslighet.

Jag vill inte låta uppgiven. Men detta är en kamp som är svår att överblicka, ännu svårare att se en lösning på då det rör sig om så omfattande rörelser i samhället allra innersta. Motståndet mot varje förändring är massivt. Ändå, vi måste försöka. ”Vi måste stå det onda emot”, som Sven Delblanc uppfordrande skrev.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

*) Under en period gav Arthur Engberg uttryck för antisemitism. Jag påpekar det så slipper någon annan att göra det. Frågan är grundligt utredd i Håkan Blomqvist Socialdemokrat och antisemit? En mer allmän och fullödigare presentation är Nils och Lars Beltzéns biografi Arthur Engberg – publicist och politiker, utgiven som Arbetarrörelsens årsbok 1973. Av Arthur Engberg finns mycket utgivet. En bra överblick får man av de två volymerna Tal och skrifter, utgivna och redigerade av Rolf Edberg. Det är avsevärt mer fascinerande läsning än vad det låter.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen