Betalväggarna måste bekämpas

Krönikor/Samhälle
Foto: Geralt / Pixabay.com. Modifiering:  Opulens.

MEDIEKRITIK. Betalväggarna måste bekämpas . Det handlar om koncentrerat ägande, en klass- och demokratifråga där många stängs ute trots att de betalat via skattsedeln, menar Opulens Linda Bönström som häromdagen försökte läsa sin väns dödsruna men bara fick se reklam.

 

 

Min vän dör. När jag försöker läsa dödsrunan möts jag först av en helsidesannons för en helt ny smakupplevelse hos Circle K och när jag klickar vidare till tidningens hemsida är det under rubriken ”Dödsfall” en stor videoreklam för tandblekning som drar igång — omedelbart vita tänder och en käck melodi. Sedan kommer det som vi alla vid det här laget känner till och avskyr med all rätt, frågan ”Vill du läsa mera?”, följt av ett fantastiskt erbjudande om att bli prenumerant. Dödsannonsen är dold bakom en betalvägg medan reklamföretagen redan hunnit dra nytta av min sorg.

Det får räcka. Nyhetsförmedlarnas betalväggar är ett djupt demokratiskt problem vars konsekvens är lätt att förutspå. Vad vi matas med är att journalistik faktiskt kostar pengar, om tidningar inte tar betalt kan man inte heller producera och förmedla nyheter — nähä, säger jag. För det är faktiskt så i det här landet att medierna har en uppgift. Inte för inte kallas medierna den tredje statsmakten, men idag är det en villkorad funktion. Det nyhetsmakarna säger till folket är att vi granskar makten enbart om ni betalar för det. De som sitter på kunskap i dagens samhälle är också dess ständiga vinnare, och det måste det i sin förlängning erkännas som att det ytterst rör sig inte bara om en fara för demokratin utan likaså handlar om en mycket stark klassfråga. För vilka är det som får manövreringsutrymme, ja inte är det arbetarklassen som har trumf på handen i den frågan. Vi måste tala om följderna av alltmer begränsad nyhetstillgång, det rör sig om raka motsatsen till uttrycket vad man inte vet har man inte ont av — det är en artär som brustit, samhällskontraktet levererar inte längre.

Fortsätt

 

Public service, säg det och garanterat hörs svordomar om tv-licensen. För det är vad som berör oss, att återigen få betala för den tredje statsmaktens uppgift: att informera, granska och — faktiskt även — att underhålla. Kvaliteten har nog många också några väl valda ord att säga om. Men vi sitter så förbaskat fast i vår position, vi är konsumenter och inte medborgare, vi står inför kapitalets nåd eller som ur någon känd spionfilm — on a need to know basis. Media har alltid gjort ett urval som naturligtvis färgas av politiska och sociala strömningar, men dag handlar det om att en stor del av befolkningen exkluderas till och med från själva urvalet av nyheter.

Tredje statsmakten — medierna — ska finnas till för oss och inte tvärtom. Att en tidning behöver tjäna pengar är det inget snack om, men det vi måste prata om är proportionerna, balansen mellan konsumism och demokrati. Avsaknaden av en diskussion om statens ansvar i denna fördelningsfråga är högst bekymmersamt, och oansvarigt. För var är demokratins eldsjälar i riksdagen och regeringen i den här frågan? De som alltid ska driva så kallade rättvisefrågor? Det är dags att vakna nu, dags att agera. Det direkta och indirekta presstödet fördelas idag till politiskt bundna tidningar, — och på det har vi partistöd — så hur går det hela ihop egentligen?

Det hela är mycket finurligt. Presstödsnämnden fördelade 2017 inte mindre än 538,1 miljoner kronor i presstöd enligt egen uppgift. Tidningen där jag försöker läsa min väns dödsannons men möts av en betalvägg mottog 18 219 000 kronor i driftstöd i år. När jag tar kontakt med Presstödsnämnden får jag på frågan om varifrån pengarna kommer svaret ”vet ej” och en hänvisning till kulturdepartementet. Departementet bekräftar, det vi pratar om är skattemedel, vi pratar om dina och mina pengar som de facto finansierar betalväggarna. Men det hela är mer invecklat än så.

Ur regeringens budget sipprar medlen ner till Presstödsnämnden vars förmedling av dessa ska främja mångfalden och demokratin hos dagspressen. I nämnden är varje riksdagsparti representerat av en politiker vardera, vilket verkar rättvist. Men problemet är att idag är ägarkoncentrationen förändrats, Håkan Bengtsson, Östen Johansson och Sverker Lindström hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att ledande personer inom Liberalerna och Moderaterna kontrollerar 50 av de 85 dagstidningarna utanför storstäderna. De tre giganterna Mittmedia AB, Norrköpings Tidningar-koncernen och Gota Media kan fortsätta att räkna med ett driftstöd på omkring 150 miljoner kronor. Allt eftersom partikamrater sannolikt har röstat för partikamrater. Borgare för borgare. Dina och mina pengar.

Kontentan blir att den som skapar ett konto och betalar för en prenumeration också betalar dubbelt för tillgången till information — först genom skatten och därefter för att komma förbi betalväggen. Till och med självaste Döden (dödsrunorna jag nämnde inledningsvis) hålls som gisslan. Det demokratiska fundamentet, möjligheten att delta i samhället på lika villkor, vittrar. Mångfald blir ett tomt ord, en mycket centraliserad kärngrupp både styr över innehållet och äger informationen, på ett sätt som missgynnar mindre bemedlade människor och som utestänger eller blockerar en stor del av befolkningen.

Tredje statsmakten behöver påminnas om sin uppgift och föregå med gott exempel. Betalväggarna måste med alla till buds stående medel bekämpas.

LINDA BÖNSTRÖM

Alla artiklar av Linda Bönström

 

 

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen