Antecknat i Amerika: Symboler och slagord

Krönikor/Samhälle
Bild: Ivo Holmqvist.

HISTORIA. ”Pajkastningen är i full gång. De närmaste rådgivarna kring en president som envisas att twittra iväg sina ogenomtänkta infall har ingen lätt uppgift. De försöker få honom att för en gångs skull hålla tyst”, skriver Ivo Holmqvist.

”In God We Trust” står det under bilden på Franklin Delano Roosevelt på framsidan av tiocentaren, the dime. Och på baksidan det latinska ”E pluribus unum”. Så har man försäkrat sig om både andligt och världsligt beskydd. Den andra devisen som finurligt nog består av tretton bokstäver syftade från början på de tretton delstaterna som gick samman i en högre federal enhet när de frigjorde sig från engelsk överhöghet. Ur många en enda – det slagordet var mera täckande 1776 än just nu när splittringen mellan partierna, delstaterna och befolkningen i USA blir allt tydligare.

En annan inskrift som brukar citeras som tecken på ett välkomnande Amerika är den sonett som Emma Lazarus skrev på 1880-talet. Den är inskriven på foten av Frihetsgudinnan, i inloppet till New York. I skrivande stund har stridande viljor på Capitol Hill ännu inte kunnat enas eller ens hjälpligt jämkas samman om budgeten. Nedstängningen av statsapparatens olika avdelningar är ett faktum, en av dem parkförvaltningen. Den ser bland annat till nationalmonumenten, däribland The Statue of Liberty. Att New Yorks borgmästare, påhejad av andra, lovar att försöka hålla Frihetsgudinnan öppen för besökare är en lätt bisarr amerikansk självironi om man ser vad gudinnan ropar i andra strofen:

”Keep, ancient lands, your storied pomp!” cries she
With silent lips. ”Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

Drygt en halv miljon som kom till USA som barn, utan eget val och egen förskyllan, hotas nu av utvisning eftersom de inte har sina inresehandlingar i ordning. Gruppen kallas kollektivt för DACA, en akronym för Deferred Action for Childhood Arrivals. Om de invandrarfientliga politikerna får som de vill skjuts inte utvisningen av dem upp mycket längre. Jag vet inte om den Drumpf som utvandrade från Kallstadt till Amerika var trött, fattig och hade kastats kring av stormar, och inte heller om han kunde klassas som ”wretched refuse”. Men man kunde önska att ättlingen som försett sina boningar med gyllene dörrar och som kan andas fritt kunde visa mera påtaglig medkänsla med de hemlösa, och nyansera sitt språkbruk vad gäller dagens utvandrarländer.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Till de löjligare inslagen i den amerikanska politiska såpoperan just nu hör det automatiska och partipolitiskt hätska telefonsvar man får när man ringer Vita Huset (varför man nu skulle göra det): ”Thank you for calling the White House. Unfortunately, we cannot answer your call today because congressional Democrats are holding government funding — including funding for our troops and other national security priorities — hostage to an unrelated immigration debate. Due to this obstruction, the government is shut down…” Det påminner om en kvickhet som cirkulerade i studentkorridorerna i Lund på sextiotalet, fast kanske inte bland teologerna. Om man ringde Rom fick man till svar ”Detta är Vatikanens automatiska telefonsvarare. Ni är välsignad.”

Pajkastningen är i full gång. De närmaste rådgivarna kring en president som envisas att twittra iväg sina ogenomtänkta infall har ingen lätt uppgift. De försöker få honom att för en gångs skull hålla tyst, inför förhandlingarna att komma ur det som för tillfället är ett svårartat dödläge. Hans ombytlighet omskrivs på ett vänligt sätt i The New York Times som ”mercurial”, kvicksilversnabb, och på ett mera målande och möjligen bättre täckande vis av den demokratiske minoritetsledaren i Senaten. Att försöka få presidenten att hålla sig till ämnet är, har han sagt, som att förhandla med en ”Jell-O” (jag ser att det finlandssvenska Hufvudstadsbladet förklarar att det ”syftar på den välkända amerikanska gelédesserten ….”).

Allt torde ha sin övergång. Men risken är stor att skadan på landets högsta ämbete blir bestående, den som en oerfaren och hämningslös innehavare av landets presidentskap hunnit vålla redan efter sitt första år i Vita Huset. Och det är illa – man ser det inte minst i spekulationerna redan nu om vem som skulle kunna väljas till Trumps efterträdare. Där gäller utanverk mer än inre förtjänster, yta mer än djup. Ronald Reagan var skådis men han var också en kvalificerad fackföreningsman i Hollywood. Vem härnäst? Några av hans nutida efterföljare i filmbranschen, som Oprah Winfrey eller George Clooney? Båda är, i jämförelse med mannen i Vita Huset, balanserade, tänkande och medkännande människor. Clooney har dessutom en högutbildad hustru som skulle kunna bistå lika kvalificerat som både Eleanor Roosevelt och Michelle Obama.

IVO HOLMQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen