ESSÄ. “Litteraturvetarna är nämligen sällan intresserade av den kreativitet som är litteraturens själva källa”, skriver Erik J. Rudvall vars essä vi valt att publicera i en följetong om tre delar.
I hela mitt liv har litteraturvetarna haft patent på litteraturen. På grundskolor, gymnasier, folkhögskolor och universitet; överallt har litteraturvetare tagit sig rätten att validera inte bara vad som är litteratur utan också att definiera hur den skapas.
Det är att gapa över mycket.
Att bedöma vad som är bra litteratur behärskar litteraturvetarna möjligen, på samma sätt som patologer och obducenter i någon mening är experter på hur människor är ihopsatta. Hur litteraturen skapas har de däremot ingen aning om.
Litteraturvetarna är nämligen sällan intresserade av den kreativitet som är litteraturens själva källa. För att inte tala om konstruktiv och användbar kunskap för själva skrivarhantverket. De har utvecklat stilistiken men begriper bara undantagsvis hur användbar den kan vara som ett skapande instrument.
Verkligt problematiskt blir detta när litteraturvetarna hamnar i katedern, där de gärna fullföljer den akademiska tradition där begreppsapparaten är viktigare än innehållet, och där verkets själ upplöses i samma takt som litteraturvetarna skruvar upp ljuset. Och i takt med den pågående stilanalysen slocknar ljusen i de kreativa studenternas ögon.
Ett verktyg för intellektuell misshandel och alienation
I bästa fall är en begreppsapparat en samling definitioner av det som behöver avgränsas, förklaras och möjligen också enas kring, så att den fortsatta diskussionen kan bli meningsfull. Inom litteraturvetenskapen, och för den delen akademin i övrigt, tenderar begreppsbildandet dock snarare bli ett verktyg för intellektuell misshandel av motståndarna och för alienation av alla andra.
Problemet är ändå inte begreppsapparaten i sig. Som aspirerande skönlitterär författare har jag själv haft stor glädje och nytta exempelvis av insikten om innebörden av begreppet fokalisator. I det skönlitterära arbetet kan fokalisatorn beskrivas som den genom vars ögon vi betraktar skeendet, och det är någonting mer och annorlunda än vem som är berättaren.
För oss som författar är valet av fokalisator alltså extremt viktigt. Det är ett av de där oändligt många konstnärliga val som vi hela tiden tvingas till, ofta så tidigt i processen att vi fortfarande inte riktigt vet vad vi egentligen håller på med, och som om de blir fel kräver den sorts nystart som för med sig behov också av en omförhandling med pappersåtervinningen. Begreppsapparaten som sådan är sällan en huvudsak för oss, men den som inte har koll på fokalisatorn i sitt verk kommer snart att få nedslående svarsbrev från förlagen.
För att slippa detta är det alltså värdefullt att känna till vad en fokalisator är för något. Det man har ord för är ju också enklare att få syn på.
Berättarrösten har två olika aspekter
Det lustiga är att fokalisationsbegreppet kommer just ur den förhatliga litteraturvetenskapen, närmare bestämt från den så kallade narratologiska analysen på 1970-talet. Upphovsmannen heter Gerard Gennet och i Discours du récit utvecklade han begreppen modus och röst och förhållandet mellan dessa två. Det vi i dagligt tal kallar för berättarröst har enligt Gennet två olika aspekter: vem som berättar och vem som ser, det vill säga berättaren och fokalisatorn.
Det här kan tyckas vara hårklyverier, och det är det kanske också för den som ska vända ut och in på befintliga verk, och möjligen är det just därför som litteraturvetenskapen så småningom mer eller mindre har släppt hela narratologidiskussionen. Vi som faktiskt skriver den där skönlitteraturen förlorade dock en viktig diskussion om hur det kan göras.
info@opulens.se
Alla artiklar av Erik J Rudvall
