VALÅR. Socialdemokraterna rasar i opinionen i takt med signalpolitiska utspel som inte övertygar någon. Nathan Hamelberg om ett parti som skadar både sig självt och övriga vänstern.
Att följa vissa S-märkta inlägg i politiska debatten just nu är som att bevittna självskadebeteende utan chans att ingripa. Vad man än tycker om regeringens helomvändning i flyktingpolitiken 2015 (”andrum”) så går det inte med den bästa vilja i världen att motivera retoriken hos höga S-företrädare i dag med någon sorts omsorg om välfärden. I välfärdshänseende är alla socialdemokratiska signalpolitiska utspel om migration nu fullständigt omotiverade. Om S hade något som helst politiskt självförtroende och någon tilltro till egna idéer och framåtsyftande reformer och inte hade som sin främsta idé att efterlikna SD hade opinionsläget sett helt annorlunda ut – ingen vill ha kopian om det finns ett original.
Det är svårt att tänka sig något mer deprimerande för valarbetare än att sitta på stand-by och förhålla sig till förment skademinimerande uttalanden. Att S efter sitt så kallade ”andrum”, tänkt som tillfällig åtgärd, inte har gått på offensiven i sina egna frågor – sysselsättning, välfärd, vård, skola, arbetsmarknad, bostadspolitik – är obegripligt. I stället kommer köttstycke efter köttstycke av identitetsutspel kopplade till migration, trygghet, religion, lag och ordning. Tror de ens själva att det finns en punkt där väljarflykt till SD kommer att vända och väljare börjar flockas till S – när S inte ens mumlar om de egna profilfrågorna?
Ursäkta fotbollsmetaforen, men Socialdemokraterna är som ett lag som tror att man ska spela mediokert försvarsspel när man är uppe i motståndarnas straffområde. Lägg till: varenda diskussion om svenska värderingar när S inte vågar tro på att den generella välfärden ska kunna inkludera nyanlända är att sparka bakåt hela vägen till kontringsmål. I stället för att haka på den idealistiska retoriken om svenska värderingar, som gör gällande att det är en av materiella villkor oberoende mentalitet som håller ihop Sverige, borde arbetarrörelsens partier gå i motsatt riktning. I stället för flum om svenska värderingar borde man prata om kollektivavtal, det fackliga löftet, rättssäkerhet, ett upprustat SFI, fortbildning av invandrare så att de klarar sig på arbetsmarknaden, välfärdssatsningar som bryter isoleringen och marginaliseringen i stället för att göra folk beroende av före detta landsmän.
Som värdelös bonus på alla signalpolitiska utspel om svenska värderingar kommer uppslitande diskussioner om identitet i hela vänstern. För att fortsätta med fotbollsmetaforerna: under en valrörelse är varje diskussion om ”klass kontra identitet” på borgerliga kultursidor som om en tränare bjuder in motståndarlaget att lyssna på och lägga sig i taktiksnacket i halvlek och ha synpunkter på vilka som borde spela på plan.
Än är kanske inte undrens tid över, men om valrörelsen inte ändrar spår är det lika troligt att S vinner valet som att Sverige vinner fotbolls-VM. Hitta ett eget spelupplägg nu, skippa att kopiera motståndet.
nathan.hamelberg@opulens.se
