Broarna i människors sinnen

Krönikor/Samhälle.
Foto: Ashraful Kadir

BROBYGGEN. En natt blåser det förskräckligt och min yngsta dotters ena rosa armpuff blåser in under en mörk bro. Jag tänker i drömmen att det är konstigt att den är rosa, hon tycker inte om rosa, och hon kan simma, men det känns ändå viktigt att hitta den.

Utrymmet under bron är för trångt för mig, men jag skymtar en kvinna därinne, jag ropar till henne, frågar om hon kan se armpuffen och ta med den ut. Jag får inget svar, är på väg att gå men så står hon där, håller fram handen, i handen ligger ett öga. Det är hennes öga, som hon ger till mig. Natten efter drömmer jag att en vän jag inte riktigt känner har skrivit en dikt av ord som inte finns, åtminstone inte ännu, men bokstäverna bildar broar, alltså konkret, bild efter bild av ordbroar.

Jag skulle inte skriva om drömmar, jag skulle skriva om en annan vän som var ute sent i Stockholm och skulle ta tunnelbanan från Slussen hem när hon passerar två män i femtioårsåldern, propert klädda, berusade, som står och skriker åt två yngre män med ett annat uttal. De skriker: ”Jag är en riktig svensk, vad är du?” och ”Visa mig papper på att du är svensk.” Hon vänder och går tillbaka och undrar vad fan de håller på med och då skriker en av dem ”din jävla vänsterhora” och slår av hennes mössa. En tredje man springer mot en av de yngre killarna och spottar honom i ansiktet.

På Wikipedia står det att en bro är ett byggnadsverk som leder över ett hinder och sammanbinder två platser. Pontonbroar lades över floden Ebro i spanska inbördeskrigets slutskede i ett slag där många svenskar stupade. Då var bron till för att kunna anfalla fascistiska ställningar. Man visste att kriget var förlorat, samtidigt går inte sådant att veta, eller: mitt i en strid får man inte veta sådant. I en artikel skriver författaren Anna Larsdotter om broar som skiljelinjer mellan folk och system, om bron i Sarajevo där stadsbor överskrider demarkationslinjen i en delad stad, om gränsbroarna mellan Väst- och Östberlin.

Men jag skulle inte skriva om broar, jag skulle skriva om en busschaufför som är rädd för körningarna till det välbärgade området Kullavik, unga killar som spottar på golvet och hotar och möter tillsägelser med ”min pappa betalar så mycket skatt så vi äger nästan den här bussen”. Busschauffören misstänker att oviljan att uppmärksamma detta problem och avsaknaden av konsekvenser från politiskt håll beror på att det här händer i finare områden.

Var någonstans finns det farliga? Vad är det vi ska skydda oss mot? Hur vrider vi våra blickar?

Utvecklingen går framåt, men ingen revolution är i sikte, säger en arkitekt på teve om brobyggets framtid. Bron måste vara stark och hållbar och vacker, det är svårt att göra mer imponerande broar än de som redan finns eftersom materialet är så tungt och svårbemästrat. Nytta och estetik i förening, honnörsord för konstruktörer i kostym. Blicken höjd. Brobyggen har involverat slavar och dödat arbetare. Broar har alltid varit strategiska bombmål i krig. Människor springer över dem med barn och skräck och packning. Broar är platser att hoppa från. I Sandviken finns en kyssbro men människor skyndar sig över. Man stänger broar för att hindra människor från att söka skydd. Broar, inte stängsel, säger aktivister i asylrättsrörelsen, det handlar om att tänka världen bortom nationsgränser, att inte stänga in sig i ett uppdiktat ”vi”. Läser någonstans: ”Det är broarna i människors sinnen som är de sköraste och de svåraste.”

I den första drömmen ser jag plötsligt att utrymmet under bron inte alls är för litet, jag kunde gå in i mörkret själv och leta. Kvinnan är sorgsen när hon räcker fram sitt öga. Där är det verkliga mötet. När vi lämnar den invanda, inspärrade platsen i oss själva och kliver över till någon annan.

ANNA JÖRGENSDOTTER
anna.jorgensdotter@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Den blåbruna mattan. (Illustration: Igor Wombolowski)

Den blåbruna mattan

HÖGERHOTET. ”Denna verktygslåda och civilsamhällets ignorans med tro på att ett högerextremt,
0 0kr