Helgporträttet: ”Man har börjat viska som under Sovjettiden”

Nyheter.
Utrikeskorrespondenten Elin Jönsson. (Foto: Privat)

UKRAINAKRIGET. Utrikeskorrespondenten Elin Jönsson är nyligen hemkommen från ett alltmer isolerat Ryssland. Hennes första kontakt med landet var Sovjetunionens fall 1991 när hon var där som utbytesstudent. Händelserna ledde in henne i demokratirörelsen och så småningom till journalistiken.

Namn: Elin Jönsson

Ålder:
48 årFödd: Stockholm

Bor:
Stockholm, Stureby

Familj:
Man och tre barn, pappa och bror

Intresse:
Att resa i de här länderna och allt jag lär mig där. Jag älskar att åka skidor, segla och vara i naturen.

Du har varit utrikeskorrespondent i Ryssland för bland annat SVT och SR i många år. Hur skulle du beskriva din relation till landet?

– Jag älskar Ryssland. Det har blivit som mitt andra hem eftersom jag åkte dit, till Sovjetunionen, redan när jag var 17 år som utbytesstudent. Jag var med om Sovjetunionens fall det året och den upplevelsen påverkade mig väldigt mycket som person och var också det som fick mig att bli journalist. Jag fick nära vänner som jag fortfarande har kvar och kände en stark gemenskap med min värdfamilj.

– En del av mitt journalistiska uppdrag går ut på att ge en sådan mångfacetterad bild av Ryssland som möjligt, men det betyder inte att jag på något sätt stödjer de politiska besluten eller den sittande regeringen.

Hur kommer det sig att du valde att åka just till Sovjetunionen?

– Jag var nyfiken på landet. Informationen som kom därifrån var väldigt ensidig och handlade bara om politik, bilderna var svartvita och med väldigt få människor. Jag hade varit utbytesstudent i Latinamerika när jag var 15 och såg en sådan skillnad i rapporteringen kring de här länderna. Det mänskliga saknades i rapporteringen kring Ryssland så jag ville veta vad som dolde sig där bakom.

– Jag skulle egentligen ha åkt till Ecuador för mina föräldrar ville inte att jag skulle åka till Sovjetunionen, men utbildningsorganisationen AFS som jag åkte genom trodde att jag skulle klara av att det. Jag ville hellre dit eftersom jag hade börjat läsa ryska men det var nog en revolt också. Jag växte upp i Saltsjöbaden och blev politiskt aktiv när jag började gymnasiet och jätteintresserad av internationell politik. Direkt efter att muren fallit -89 åkte jag till Tyskland och bodde där i olika värdfamiljer. Jag har nog blivit påverkad av min mamma som var en äventyrare. Hon åkte till Spanien under Franco-tiden, hängde med spanjorer och såg människor gripas på tågen.

Sedan åker du dit och hamnar mitt i Augustikuppen i samband med Sovjets fall, vad var det du fick uppleva?

– Det var väldigt speciellt. Jag kom dit två veckor innan och hamnade i en familj som stod väldigt nära KGB, innan jag då bytte till en annan. Idag har jag förstått att pappan där nog jobbade som spion. De genomgick en stor kris under den här tiden och under själva Augustikuppen försökte de sätta mig i säkerhet i ett pionjärläger ganska många timmar utanför Moskva. Men efter kuppen kom jag tillbaka och åkte då direkt till barrikaderna. På vägen mötte vi alla pansarvagnar som var på väg in i Moskva.

– När jag väl var tillbaka så ville jag inte åka hem för någonting i världen. Jag hamnade mitt i en demokratirörelse och vi demonstrerade utanför Vita huset. De flesta av dem jag hängde med var dissidentbarn. Min värdfamilj försökte hindra mig genom att låsa in mig men jag var väldigt engagerad i rörelsen för demokrati.

Trots oroligheterna valde du att stanna kvar, vad drev dig där och då?

– Det var nog att jag fick så starka band till människor och togs in i en gemenskap hos flera familjer. Men när jag tittar i min dagbok så ser jag ett genuint intresse. Jag tänkte på mina föräldrar som var oroliga hemma men jag själv var aldrig rädd. De flesta utlänningarna, framför allt amerikanerna, åkte ju hem men vi var tio svenskar i hela Sovjetunionen som alla var helt inställda på att stanna.

– Men det var jättetufft. Det fanns ingen mat, inget toapapper eller deo, det var en otrolig brist och bitvis en ganska aggressiv stämning ute. Folk började handla med vad de kunde, det uppstod marknader och folk tände eld på allt på kvällarna, började slåss för ingenting, trängde sig i köerna och det var allmänt kaotiskt. Jag var nära att råka illa ut flera gånger men klarade mig och på så vis blev min upplevelse inte negativ. Tvärtom blev jag mest kärleksbombad.

Du är ju nyligen hemkommen från Moskva, hur var stämningen där när du lämnade landet?

– Det var en väldigt ledsam stämning. Kriget hade inte brutit ut än men det fanns en oro för vad som skulle hända, även om många sa att det inte skulle bli krig. För Rysslands räkning så kände man också att vi gick mot ett mörker, folk var rädda att Putin skulle stänga gränserna och isolera landet. Men framförallt är känslan vanmakt och maktlöshet eftersom det är så svårt att påverka. Det är inte värt att gå ut och protestera om man sedan får sitta i fängelse i flera år, dömd för landsförräderi, så människor är väldigt ledsna, uppgivna och arga på systemet. Om inte ryssarna verkligen gör motstånd nu kommer alternativet bli att försöka övervintra i isolering och Putins tyranni för ingen vet hur lång tid framåt.

Jag läste i din krönika på SVT Nyheter häromdagen att du såg framför dig hur en genomskinlig järnridå reste sig när du lämnade Ryssland, kan du utveckla den bilden?

– Mina ryska vänner hade fram till alldeles nyss också levt i ett land där man kunde resa fritt och vara en del av världen. En öppen värld där man också kunde ta del av all information, men nu har det istället blivit censur och propaganda. Man stänger varenda människorättsorganisation och oberoende medieföretag och det finns en stark känsla för att gränserna också skulle kunna stängas. Så det var som en järnridå för människor på grund av den här isoleringen.

– Vi lägger ofta mycket skuld på det ryska folket och tycker att de borde vara mer kritiska men det är lätt för oss att säga som har den möjligheten. Det var några barn på 16 år som fick fängelsestraff för att de sprängde någonting i spelet Minecraft som åklagaren tyckte påminde om FSB-byggnaden. Vi sätter likhetstecken mellan regeringen och människorna men när man inte har fått välja sina politiker på så länge utvecklas ett helt annat förhållningssätt till omvärlden. Är man inte heller välkommen någon annanstans så har man till slut bara sin ledare kvar och då biter också propagandan på ett helt annat sätt. Det är ett otroligt stort beslut att gå ut ensam och protestera. Många måste ta ett beslut tillsammans och det gör ändå folk nu.

Hur är det att jobba som journalist i ett land där yttrandefriheten är så pass begränsad?

– Eftersom jag är utlänning så har jag ändå kunnat verka ganska fritt. Jag har alltid kunnat åka därifrån och har aldrig känt mig mordhotad, vilket verkligen är en risk för inhemska journalister. Däremot har jag varit utsatt för avlyssning, blivit skuggad, fotograferad och filmad när jag jobbar och hållits frihetsberövad vid många tillfällen. Så det är svårt att jobba som journalist men det är ju väldigt viktigt. Jag är rädd att gränserna kommer att stängas så att vi inte får någon rapportering därifrån.

Har förutsättningarna förändrats under de år som du har arbetat i Ryssland?

– Ja, extremt mycket. På 90-talet knallade jag in och ut ur parlamentet hur jag ville och skulle jag prata med någon var det bara att ringa eller knacka på dörren. Jag kunde resa och röra mig fritt och såg fantastiska saker tack vare det, Men efter att Putin kom till makten på 2000-talet har landet slutits mer och mer och blivit svårare att jobba i. Just nu är det väldigt svårt. Officiella källor vill inte prata med en och det har blivit svårare att intervjua människor som är kritiska för de vågar inte säga något.

– Bara i byggnaden där man går in till SVT:s kontor sitter det vakter, som absolut redan förut rapporterade om oss men de var också där för att vakta de utländska kontoren. Idag står de i kamouflageuniformer som om de var i krig och förhör en varje gång man ska gå in. De har en FSB-kalender uppsatt på väggen och är ganska brutala. Förut kunde man stå och skoja med vakterna, men där är det också en form av mur som har rest sig.

Du skriver också i krönikan att man har slutat säga Putins namn.

– Jag upplevde att människor var mycket mer rädda för att bli avlyssnade. De har börjat viska mer i sina hem när de pratar politik, så som man gjorde under Sovjettiden. Så folk nämner inte hans namn av säkerhetsskäl men också för att det är så uppenbart vem man pratar om, han har blivit som en allsmäktig.

Håller du kontakten med dina vänner i Ryssland nu?

– Absolut! Det är en som ringer mig nu medan vi pratar. Vi har kontakt dagligen i stort sett, men det blir svårare och svårare. Messenger håller på att sluta fungera och nu fick jag precis ett meddelande om att de kanske kommer att stänga ned internet helt.

Du som har följt den spända relationen länderna emellan på nära håll, var den här invasionen väntad?

– Även om alla tecken fanns där och tydde på att en storskalig invasion planerades så var det ändå en enorm chock. Jag har bott i Kiev i två år, för mig är det en hemstad, och jättemånga av mina vänner sitter där i bombskydd nu. Det är jättesvårt att ta in att det pågår ett krig där och att det går soldater på de gatorna som är mina gator och de har skjutit sönder grannhuset.

– De här åtta åren som kriget har pågått i Ukraina har jag verkligen försökt få folk att förstå att det här inte är Ukrainas utan Europas krig. Det är ett krig om ideologier och värderingar, om hbtq-frågor, demokrati och mänskliga rättigheter, Ukraina är bara fronten. Så det känns lite bittert att folk vaknar nu och tänker att Ukrainas krig är vårt krig för det har det varit hela tiden. Därför förstår jag den enorma besvikelse som många i Ukraina känner över likgiltigheten inför det lidande som pågått där sedan Krimkrisen.

Du kom på att du ville bli journalist under språkresan till Sovjet sa du, hur gick det till?

– Ja, eller jag ville nog bli journalist redan när jag var 14 år och försökte intervjua en granne som hade ett hakkors upphängt på väggen. Jag gick dit och knackade på och försökte ta mig in i lägenheten, han slängde ut mig men jag satte foten i dörren. Jag ifrågasatte alltid och var en pain in the ass på lektionerna. Men sedan tyckte jag att journalistbranschen verkade så hård och ville inte bli det längre.

– När jag sedan var i Ryssland blev jag upprörd över hur nedlåtande man beskrev ryssar så jag skrev till DN och klagade på deras rapportering. De skrev ett brev till mig och bad mig berätta om mitt Ryssland, men det kom aldrig fram. Jag fick reda på det först när jag kom hem men när det dök upp en otrolig klichébild av rysk populärkultur i en artikel skrev jag genast en guide över populärmusiken som jag fick publicerad. Det driver mig att försöka berätta att vi är lika, jag tror inte att journalistiken kan fungera om vi inte kan identifiera oss med varandra.

Du håller på att arbeta med en dokumentär om Sovjetunionens fall, vad kan du berätta om den?

– Den utgår både från mina personliga upplevelser 1991-92 men också vad de åren har betytt i den ryska historien och för den utveckling vi ser i Ryssland idag. Häromdagen kom det ut en artikel i ryska statliga medier som bara låg uppe i några minuter. Den hade förberetts sedan länge och utgick från att Ryssland redan vunnit kriget i Ukraina. Det stod om 1991, förnedringen då ryssarna tvingades på knä och det stora misstaget att ge de här länderna frihet i samband med Sovjets fall. Och det är inte bara den artikeln, klickar man på länken kan man se hur hela propagandakriget har varit planerat med en publiceringsplan för en lång tid framåt. Det finns instruktioner för vad som ska skrivas, allting är välregisserat.

– En av de svåraste saker med att jobba i Ryssland är att alla man intervjuar tror att journalistik fungerar på det sättet och att vi också har sådana instruktioner. Det är jättesvårt att få folk att förstå att nej, min redaktör har inte bestämt att jag ska skriva det här. Så  misstron mot väst grundar sig också på fulspelet de själva håller på med.

Vad har du för tankar kring var situationen är på väg?

– Det är ju uppenbart att Putin vill golva den ukrainska regeringen och göra landet till en lydstat. Det är frågan om hans planer går ännu längre, till Moldavien och Georgien. Putin är expert på att skapa osäkerhet, han säger aldrig vad han vill och pratar så att vi inte förstår. Det här är hans personliga hämnd mot Ukraina och mot Väst för vad som hände -91.

Hur kommer ditt journalistiska arbete se ut nu framöver?

– Jag har ingen aning faktiskt, vi får se om min chef skickar mig till Ukraina, Polen, Moldavien, många länder är relevanta. Om det går att åka till Moskva så kanske jag åker dit och gör klart filmen.

Vilka är dina känslor inför att skickas till Ukraina eller Ryssland i det här läget?

– För mig känns det alltid viktigt att jobba, det kanske är därför jag passar så bra som journalist. Det känns jättekonstigt att inte vara med där när det händer, men jag kommer att vara jättenervös såklart och ha dåligt samvete inför barnen att jag vill åka. Men alla måste bidra på det sätt de kan och rapporteringen är där jag känner att jag verkligen kan bidra.

Namn: Elin Jönsson

Ålder:
48 årFödd: Stockholm

Bor:
Stockholm, Stureby

Familj:
Man och tre barn, pappa och bror

Intresse:
Att resa i de här länderna och allt jag lär mig där. Jag älskar att åka skidor, segla och vara i naturen.
ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

Det senaste från Nyheter

0 0kr