Helgporträttet: “Främlingsfientliga krafter gör anspråk på folksjälen”

FOLKMUSIK. Violinisten Anna Möller vill utmana gränserna för vad folkmusiken förväntas vara, både som musiker och som producent. Nu är hon aktuell med nytt album och föreställningen Stigar och andra vägar, där nya fotspår i folkkulturen trampas upp.

Du är just nu aktuell med ZebraDans föreställning Stigar och andra vägar, en dans- och musikkonsert för barn, vill du berätta om den?

– Absolut. Det är jag, musikern Mischa Grind och dansaren Linnéa Sundling. Det är en ordlös föreställning, vilket gör att det blir en himla stark nerv och samspelet mellan oss på scen och vår kommunikation blir så viktig. Det är otroligt roligt, och riktigt fint visuellt också, scenograf Anna Nyberg har gjort ett fantastisk jobb med vår kostym och rummet där vi spelar.

– Idén väcktes när jag jobbade på Västanå Teater i Värmland 2019, de är väldigt bra på att använda folkligt berättande, folkdans och folkmusik på ett nytt sätt i sina föreställningar. Dansare från både Sverige och Norge är med och på den norska sidan verkar det vara vanligare att använda framförallt folkdansen även i föreställningar för barn. I Sverige är folkdansen som sceniskt uttryckt lite ovanligare överlag. Samma år vikarierade jag i föreställningen Våga vara, som är en ZebraDans-produktion. Jag hörde av mig till dem för att se om de ville göra en barnföreställning med utgångspunkt i något folkligt uttryck, som gärna fick innehålla element av folkdans också. Det var grundtanken.

– Men det finns även en politisk dimension av det hela som för mig handlar om att visa samtida folkmusik, folkkultur och folkdans när det finns rent främlingsfientliga krafter som gör anspråk på vad folksjälen ska vara. Som vill begränsa den på ett sätt jag inte känner igen som utövare inom den här genren.

Du har en tanke om att utmana förväntningarna kring folkdans, scenkonst och folkmusik, på vilket sätt gör ni det i föreställningen?

– På ett sätt bara genom att sätta det folkliga uttrycket i en scenkonstkontext, utan att det handlar om att representera vare sig historia eller nation. Ofta tycker jag att både folkmusik och folkdans används för mycket på det sättet, men det finns ett stort behov av att bara få vara en musikgenre vid sidan om andra, som kan användas konstnärligt utan det historiska perspektivet och utan att representera någonting.

Hur upplever du att den stereotypa bilden av folkmusik ser ut?

– Jag är lite ambivalent här, å ena sidan påstår jag att det är ett levande, konstnärligt uttryck vid sidan om andra, en genre där det kokar och händer grejer. Och det stämmer, men det finns också en historia, folkkulturen vilar på en grund av traditionellt material. Folkmusiken saknar upphovspersoner, vilket gör att vitt skilda sociala, politiska grupper har gjort anspråk på den här musiken genom historien och försökt använda den för sina egna politiska syften.

– Nationalromantiken för att på något sätt särskilja Sverige som nationalstat, under proggen på 70-talet fick folkmusiken stå för någonting naturligt och äkta. Idag kan man se feministiska rörelser som fokuserar på fäbodlivet, som har varit ett slags matriarkat där kvinnor har vallat djuren och gjort på sitt sätt. Jag har ett politiskt intresse och då känns det extra relevant att det är en musik som så tydligt har speglat sin samtid genom historien. Samtidigt kan jag också bli urless på allt det där och bara längta efter att få göra något som inte laddas av någon historisk kontext.

Finns det något särskilt du strävar efter i ditt musikskapande eller vill väcka hos andra med din musik?

– Bra fråga, för mig känns det viktigt att musiken vill kommunicera med sin publik och spegla sin egen tid. Jag tycker mig ha upptäckt att musiken är ett väldigt effektivt verktyg för att förena människor. Om det så bara handlar om ett specifikt tillfälle i det rum där några spelar och andra lyssnar eller dansar, men även i ett större perspektiv, som att få ut ett budskap eller ena människor på olika sätt.

– Rent musikaliskt har jag ett extra stort intresse för de musikaliska verktyg som blir användbara i gränslandet mellan olika kulturer. Jag samarbetar ganska ofta med musiker från andra kulturer och fascineras av släktskapet. Att traditionsmusik över hela världen har så otroligt mycket gemensamt både vad gäller musiknörderi, som rytmer och skalor, men också vad människor genom tiden har haft behov av att uttrycka.

Du har använt musiken som verktyg för social förändring, på vilket sätt har du gjort det?

– Framför allt genom en lägerverksamhet där jag själv har varit med som deltagare och sedan som ledare senare i livet. Den kallas för Ethno och är en jättehäftig organisation som verkligen lyckas med att föra samman unga människor från hela världen. I Sverige, som har det största lägret, träffas över hundra ungdomar varje sommar i Rättvik. Det är en ganska spännande pedagogisk form där deltagarna själva lär ut i workshop-format, det finns några konstnärliga ledare som är med och stöttar men själva utlärningen står deltagarna för. Det brukar bli otroligt starka möten där

– Ethno har gjort otroligt mycket för mig och andra och har gett mig vänner för livet från alla kontinenter. Jag kan inte nog hylla den organisationen. Vill man motverka någon slags fientlighet, oavsett slag, i samhället så måste rädslan ersättas av lust. Att i en så tidig ålder få så starka positiva upplevelser av ett mångfaldsprojekt gör att jag känner mig mer eller mindre immun mot rädsla för det som är främmande. För mig väcker det bara lust.

Du är dessutom albumaktuell!

– Ja, den här hösten är så intensiv. Igår släppte jag ett album som producent, ett samarbete mellan mig och skivbolaget Supertraditional som jag är med och driver. Artisten vi släppte album med heter Ebo Krdum, en aktivist och artist från Sudan men bosatt i Sverige sedan 10 år. På albumet Diversity har han komponerat sin egen samtida musik kopplat till traditioner i trakter runt Sahara. Han sjunger på åtta olika språk och texterna tar upp konflikter eller behovet av rättvisa, fred och frihet. Sahara är väldigt långt bort men vi känner alla en otrolig gemenskap med den respekt för traditionen som vi själva är vana att jobba med i vårt skapande.

Berätta om skivbolaget Supertraditional, vad fokuserar ni på?

– Vi är ett relativt nystartat skivbolag för samtida folkmusik, och vi tycker om att använda etiketten Supertraditional även för samtal som har med folkmusik i vår egen tid att göra. Vi vill att den på något sätt ska knyta an till en tradition, men det kan se väldigt olika ut.

– Vi startade för att kunna styra och kontrollera processen som det innebär att ge ut sin egen musik, i större grad än om man försöker ansluta sig till ett större skivbolag. Och för att det är väldigt kul att jobba tillsammans som kollektiv.

Du spelar i ett band, Kolonien, som också är aktuella med ett album på Supertraditional, i samarbete med skivbolaget Cumbancha. Hur skulle du beskriva er musik och det nya albumet?

– Det är också någon slags samtida folkmusik, kanske folkpop eller roots, som vissa kallar genren. Vi är ett familjeband, kusiner allihop och har spelat i över tio år tillsammans. Vi startade som ett miljöaktivistiskt band som turnerade Dylan-style i den svenska miljörörelsen i tonåren, låtarna kunde heta saker som “Växthuseffekten” eller “Kompostera mera”, men ganska snart fick musiken större utrymme. Vi skriver allt tillsammans, det är en evighetslång men rolig process som för oss blir väldigt personlig.

– Det här blir vårt tredje album, Till Skogen. Namnet har dubbel betydelse, dels rör den miljöfrågan men är samtidigt en metafor för att hitta hem, till vår skog där vi växte upp tillsammans. Vi hade en paus 2017 och sågs igen 2018 på gården där vi växte upp för att undersöka om det fanns någon musik kvar som ville komma fram. Vi blev väldigt glada när det gjorde det. Vi har behövt göra en personlig resa som grupp och gå tillbaka till rötterna för det här albumet.

När och hur började ditt intresse för folkmusik?

– Min pappa är folkmusiker, så det har funnits i familjen hela tiden. För hans del var det tvärtom, han blev till och med utslängd från musikundervisningen i skolan för att han var så omusikalisk. Men jag föddes in i ett hem där det spelades otroligt mycket musik, han hade ofta sina musikerkollegor på besök.

– Jag kommer ihåg jättestarkt när mitt intresse för fiolen väcktes. Jag blev superinspirerad av en ung kille som spelade, han kan inte ha varit mer än tio år och jag var fem, och jag misstänker att det lät ganska dåligt men jag tyckte att det lät fantastiskt. Så jag gick vägen genom kulturskolan och lärde mig. Det är väldigt bra för det är typ det enda instrumentet som min pappa inte spelar, så vi gillar att spela tillsammans.

Hur har din pappas, folkmusikern Ale Möllers, musikskapande påverkat ditt?

– Det har nog påverkat mig väldigt mycket, han var en del av folkmusiken från 70-80-talet och gav den äldre traditionsmusiken nytt liv. Det har hänt väldigt mycket under hans livstid, det var ytterst ovanligt att folk spelade i band förut. Idag har det också blivit självklart att folkmusiken delar genre med det som kallas för världsmusik, vilket han har varit en del av. De musiker som var på besök hemma hos oss kunde vara spelmän från både Dalarna, Norge och Senegal, och jag minns en fantastisk violinist från Chile. Så det fanns väldigt mycket inspiration från många olika platser på jorden.

Och vad inspirerar dig idag?

– Vad spännande att den frågan kändes svår. Egentligen är det väldigt mycket samma sak, jag gillar musik som dels har ett konstnärligt egenvärde för att det helt enkelt är skitbra, men när den kan få dubbel betydelsen av att säga något om sin egen tid eller om samhället där den finns, och hur den talar till människor, så blir jag inspirerad.

Du har ju många saker framför dig nu, vad ser du mest fram emot?

– Jag ser jättemycket fram emot att gå in i bubblan av att repa den sista veckan som vi har med ZebraDans och sedan att få spela den här föreställningen för barn. Vi har haft en förpremiär men då var det fortfarande pandemiregler, så den här föreställningen har inte fått sin ordentliga premiär med publik än. Det är nog det jag ser fram emot mest, och så ska jag vara mammaledig!