SOLIDARITET. Det finns en scen i filmen Dansar med vargar. Det är i slutet av filmen, vintern kommer och vår hjälte (Kevin Costner) lämnar ridande sina nyvunna vänner. Då, på väg till ett annat liv, klädd i hudar som givits honom av dem han nu lämnar, på ett berg, på mycket långt avstånd, ser han en av dem resa sin hand till hälsning. Siluetten avtecknar sig mot den grå himlen. Han, nu på väg till ett annat liv, reser sin hand på samma vis. Och han ser att mannen på berget ser att han ser. I det ögonblicket händer något med mig, något rundar hjärnan. Tung andning. Jo, jag förstår det sentimentala, vad Hollywood gör, jag gör verkligen det. Men det hjälper inte. Det är en hälsning genom himlar.
Jag ser människorna samlas på torg, Majdan till exempel, olika människor, olika åldrar, olika klasser. Inget av detta spelar någon roll. Alla har lämnat sin roll. Man ser det på deras ansikten. De är där som människor, bara som människor. Samma tunga andning. Jag går i ett demonstrationståg (nu länge sedan) med människor jag inte känner, men som jag ändå tycker mig känna. Jo, jag förstår att demonstrationståg, liksom samlingar på torg, är förrädiska. De kan förleda, förföra, rent av leda käpprakt fel. Men inuti känslan, långt ner i den, finns något annat. Jag är på en begravning, det är en människa jag flyktigt känner. Avstånden försvinner, jag ser det när våra ögon möts. Jag andas tungt.
Medmänsklighet. Jag tror att känslan bor i oss alla, att den är ett band mellan människor som art. Att den bor i vårt språk, i våra ögon, i vår dödlighet. Den kan förstås förstöras, den kan förhånas som sentimentalitet, den kan jagas bort av ett konsumtionssamhälle som fastnat i en individualistisk cirkelrörelse.
Stellan Lindqvist
