SYNLIGT. ”Tårarna rinner ner för min kind, det gör ont att läsa hur dåligt du mår Robert. Jag hade ingen aning! Jag hoppas att du ska finna kraft och stöd för det här livet behöver en kille som Du! All styrka och energi till dig! Vi är många som tänker på Dig! Många kramar.” Psykisk ohälsa syns inte. Nej – inte alltid. Man kan vara funktionellt dysfunktionell till den grad att explosionerna, illamåendet, dödstankarna inombords inte förråds av ens yttre, alltså ögonen, mimiken, kroppshållningen, talet. Det kostar energi. Till sist rämnar det. Eller så tar man livet av sig.
Den citerade kommentaren ovan fick jag till mig när jag första gången berättade att jag var sjuk i huvudet på det bipolära viset. 2015 var det kanske. Jag var mycket duktig på att dölja. Det var i undvikandet jag tog betäckning från normaliteten. Men psykisk ohälsa syns. Ofta. Psykisk ohälsa får uppenbara praktiska implikationer. Huvudets inkråm mot källarens vattenrör syns. Irrande människor som tror sig vara förföljda syns. Människor som skriker eftersom de förtärs av eld som saknar motsvarighet i sinnevärlden syns. På bankkonton syns det.
Människor som varit sjuka hela livet kommer vid pensionsåldern få sin månatliga utbetalning i form av en färgglatt sminkad potatis och en tjuga. När man ska förklara några hål i cv:t syns det. Stark ångest syns för alla som inte viker undan blicken och håller munnen stängd. Djupt deprimerade människor syns inte utom för dem vid sängkanten. Ärren på människors armar syns. Spåren efter cigarrettfimpandet på någons handled syns. Litiumskakande händer syns. Psykisk sjukdom kan synas alltför väl – det är modet hos dig att se som saknas.
Robert Myhreld
