LITTERATUR. Förra veckan publicerade vi ett minnesord över Mario Vargas Llosa. Här berättar Thomas Almqvist om sitt möte med den framstående författaren.
Hösten 1973, när jag börjat läsa spanska i Lund, fick jag tillfälle att träffa den blivande Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, som bjudits in som gästföreläsare av Sven-Gösta Neumann, chefen för spanska institutionen. Vargas Llosa föreläste om den latinamerikanska romanens historia och bakgrund och vad som höll på att ske just då med namn som García Márquez, Carlos Fuentes, Julio Cortázar och inte minst Vargas Llosa själv. Det stora latinamerikanska genombrottet hade inte kommit riktigt ännu men var på väg. Det som skulle kallas för ”el boom”. Vargas Llosa var, som jag minns det, en mycket skicklig föreläsare.
Efteråt på kvällen hade vi en stor fest på spanska institutionen med mat och starka drycker. Jag fick tillfälle att sitta ner och prata med vår ännu så länge inte så berömde gäst. Vargas Llosa förhörde sig artigt om hur studierna gick, något som jag inte hade den minsta lust att prata om. Jag ville mycket hellre diskutera latinamerikansk litteratur med honom. Och jag minns att han var mycket imponerad av Artur Lundkvist och hans kunskaper om de nya författarna i Latinamerika. Den mat som vi bjöd på var svenskt smörgåsbord med allt vad det innebär. Vargas Llosa petade mest i sillen men vi svepte ett antal snapsar tillsammans.
Jag har en dedikation i mitt svenska exemplar av ”Staden och hundarna” från den kvällen och ett antal fotografier i mitt familjealbum. Efteråt inköptes ”Pantaleón och soldatbordellen” på spanska och det blev kurslitteratur för oss alla. Det är fortfarande en mycket rolig bok och definitivt den roligaste som Vargas Llosa skrivit. Man har en tendens att glömma bort att denne allvarlige författare också är en stor humorist. Och visst var han en värdig Nobelpristagare i litteratur, 2010.
THOMAS ALMQVIST
