RETROKULTUR. Det är torsdag och dax för ärtor och punsch samt veckans vax! Och kanske passar det med ett glas rödvin till den stenkaka med en tysk schlager som Jesper Nordström dukat fram, dagen till ära.
Det är något speciellt med det tyska språket. Ibland framstår det i sig som ett slags parodi. Resten av världen tycker det skall heta DJ, men tyskarna i DDR föredrog att kalla det Schallplattenunterhalter.
Trots dessa självparodiska ord, som inte enbart förekommit i forna Östtyskland, tillhör jag den lilla konstiga exklusiva kader som tycker att tyskan är ett av de vackraste språken. Det är med tyskan som med danskan beroende på dess förmåga att kunna vara så mycket beroende på hur det hanteras. Från brölande och burdust till finstämt lyriskt. Nu ska jag väl passa på att erkänna att för att vara germanofil så behärskar jag inte språket mer än hjälpligt. Åtminstone så att jag kan göra mig förstådd när jag är i ett land där det talas tyska. Då flyttas fokus till klangen i stället och de av er som någon gång lyssnat på Sveriges Radios Sisuradio förstår nog hur vad jag menar med att man kan fastna för ett språks klang och intonation.
När det gäller den gamla tyskspråkiga schlagern “Rote Rosen, rote Lippen, roter Wein” så är det nog bara av godo om du inte förstår alla orden, för någon Nobelprisklass är det inte på den här sångtexten. Men den passar fint att drömma sig bort till, till en tid då man fick röka cigariller i munstycke inomhus.
Det är också något befriande anonymt med designen när det gäller en stenkaka som denna med låttiteln först och sedan orkesterns namn lite diskret i mindre typsnitt. I det här specifika fallet rör det sig om Werner Scharfenberger mit seinem Tanzorchester. Skivan spelades in i München 1952, och släpptes i maj 1953.
En tid när en bra låt var det väsentliga och artisten mer hade att inlemma sig i en tradition och genre än att odla sitt unika varumärke.
jesper.nordstrom@opulens.se
