Veckans vax: Lido Tango Band

Musik.
Skivfoto: Jesper Nordström. (Montage: C Altgård / Opulens)
Skivfoto: Jesper Nordström. (Montage: C Altgård / Opulens)

RETROKULTUR. Den här veckan försöker Jesper Nordström ta reda på lite mer om sitt antika skivfynd. Det visar sig vara i stort sett omöjligt.

Ta ett djupt andetag nu för risken är du blir irriterad. Detta är min mest mystiska skiva och det är omöjligt att komma till saken. Det är däremot möjligt att prata mycket runt den. För mig är det som att förvandlas till en igel som inte släpper taget innan det sugits ur blod i form av information.

Gruppen Lido Tango Band är omöjlig att hitta någon information om direkt, däremot är det fullt möjligt att de var del av den företeelse i mellankrigstiden som påminner om våra gamla brunnsorkestrar. Nå, nu kommer väl någon musikprofessor och påvisar att det finns en publikation om orkestern i Lichtensteins nationalbibliotek men för oss dödliga nördar verkar den helt flyga under radarn.

Sedan har vi ju den gamla sångtraditionen och mentaliteten som denna skiva representerar. I mellankrigstiden var det ofta mer tal om att ödmjukt förvalta en sångtradition, en orkester klädde upp sig och framförde musiken i en neutral stil. Verkligen inte som i vår tid med ”Så mycket bättre” där det individualistiska uttrycket står i första rummet. Fast tänker man en runda till kanske Lido Tango Band var den tidens motsvarighet till coverband av det slag som helg efter helg spelar sig igenom örhängen på finlandsfärjan.

Nå, det är i alla fall svårt att veta när man blott får informationsskärvan att Raffaele Stocchetti har skrivit låten. Var han medlem i orkestern eller inte? Vem vet?

Så försöker jag en annan väg och söker på skivbolaget och bland det enda man finner är att det rör sig om åtta i stället för tio tumsskivor och att det är ”elektriska inspelningar” av Edison. Ja, men är inte alla inspelningar elektriska? Tydligen inte. Be mig inte förklara, jag fattar det knappt själv, men det fanns tydligen ljudinspelningar för länge sedan som enbart byggde på själva ljudets vibration i sig.

Då var det såklart klipskt varumärkesbyggande att Edison gav sig in i ett nytt ”tekniken och elektricitetens under” i form av att ge ut grammofonskivor. Skivomslaget är också mer fokuserat på att skryta om den förnämliga ljudkvaliteten och hur outslitlig skivan är än att informera om artisten. Så jag ger upp i jakten på mer kunskap om bandet.

Att musiken är så där hurtig som en SF-journal men samtidigt spelades i Lido, det syndiga tillhållet för den tidens jetset får mig mest tänka på satirvisan ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” där den tidens hälso- och kur-resor revs ner från piedestalen och visades för vad de var, nämligen utsvävande semesterresor med festande och lösa förbindelser. Lyssna själv!

Jag får nöja mig med att ha skivan som ett mystiskt inredningsobjekt tillsammans med en sifon från samma era.

Jesper Nordström
JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

 

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Musik

Alexander Lövmark.

Äkta jazzglädje

JAZZ. Alexander Lövmark är äkta i sin framtoning, visar lust och glädje
Crosby på scen 1976 under Crosby & Nash show vid Frost Amphitheater, Stanford University. (Foto: David Gans / Wikipedia).

Crosby har hittat hem

MINNESORD. Musikern och kompositören David Crosby, grundare av banden Byrds och Crosby,
0 0kr