Taylor Swift kommer att vara okej

Musik.
Taylor Swift på omslaget till aktuella albumet "Midnights".
Taylor Swift på omslaget till aktuella albumet ”Midnights”.

FETTFOBI. ”De längtar alla desperat efter att ha tolkningsföreträde, rätten till hennes röst och att den ska berätta om just deras upplevda verklighet.” Malin Michea har följt dragkampen om en aktuell musikvideo av Taylor Swift och menar att det gäller att själv formulera sig om det egna livet.

I en scen i high school-filmen ”Can’t Hardly Wait” från 1998 försöker huvudkaraktären, den charmigt försynta Preston (Ethan Embry) desperat ta reda på om det stämmer att låten ”Mandy” med Barry Manilow handlar om en person eller, som han till sin fasa nyss har fått höra, en hund. Om ”Mandy” egentligen handlar om en hund, klarar Preston nämligen inte av att låtsas att låten är en del av en mängd ödets ledtrådar om att han är menad att bli tillsammans med den vackra, till synes ouppnåeliga Amanda (Jennifer Love Hewitt). En låt om en hund kan han inte drömma till, inte dra slutsatser av. Mitt i natten kastar han sig på en betaltelefon för att ringa till en radioshow med Barry Manilow som gäst, för att få ställa frågan.

”Can’t Hardly Wait” är en av mina så kallade guilty pleasures och som sådan ligger den alltid nära till hands när jag funderar över andra, mer aktuella saker. Det är ”Mandy”-scenen jag kommer att tänka på när jag läser och lyssnar på debatten om Taylor Swifts musikvideo till låten ”Anti-Hero” på nya albumet ”Midnights” och huruvida den är att betrakta som fettfobisk eller inte. I en kort sekvens i musikvideon, som handlar om Taylors osäkerhet, självkritik och nojor, kan Taylor ses stå på en badrumsvåg som visar ordet fat istället för en siffra. Det är grunden till den pågående diskussionen, där tunga (no pun intended) namn inom den amerikanska fettacceptansrörelsen tar ståndpunkten att Taylor Swift på det här viset signalerar att ”fet” är något dåligt och att hon därmed bidrar till förtryck av tjocka personer och, enligt de hårdaste kritikerna, bidrar till komplex och ätstörningar hos sina yngre fans.

”Taylor Swift’s music video, where she looks down at the scale where it says ’fat’, is a shitty way to describe her body image struggles. Fat people don’t need to have it reiterated yet again that it’s everyone’s worst nightmare to look like us.
– @theshirarose”

Samtalet flyter ut över alla plattformar och jag följer det med både intresse och en stigande, kliande irritation. Det är inte min första mentala rodeo med fat acceptance och säkert inte den sista. Som hyfsat tillfrisknad ätstörd är den något att ständigt förhålla sig till. I sin amerikanska tappning är rörelsen ett hopkok av delvis genuint välmenande människor med värdefulla synpunkter på samhällets negativa attityder mot tjocka människor, men också en armé av livscoacher som har insett att det finns stora pengar att tjäna på att tala om för människor att det enda sättet att hantera ätande är att äta precis vad man vill, när man vill och i vilka mängder man vill. Något som låter fint och frigörande i teorin men som kombinerat med ätstörningar som innefattar tvångsmässigt ätande kan få ganska förödande konsekvenser. Lösningen är förstås att tala om för människor att det inte är något moraliskt fel i att vara ”fet” – sant – men också att det inte finns några negativa konsekvenser med att vara det, utöver att behöva möta samhällets fördomar mot tjocka människor.

Taylor Swifts geni ligger i förmågan att skriva den sortens låtar som kanske mer än någon annan modern musik inbjuder till att användas som berättarröst för lyssnarens egna upplevelser.

Här kommer fettacceptans-perspektivet på skapande in. Taylor Swifts musikvideo är fettfobisk och Taylor måste som smal utbilda sig om feta människors verklighet och ta större ansvar som förebild. Man tolkar Taylors video som ett budskap om att det är dåligt att vara tjock och det är det inte. Om debatten låter lite gammal, gjord och trött så beror det på att den är det. Kanske är kritikerna trötta efter sin senaste dust med ”fettfobisk” kultur, då man försökt mana till bojkott av Darren Aronofskys film ”The Whale” med en extra tjockvadderad Brendan Fraser i huvudrollen. Inte för att någon hade sett filmen, men man visste minsann att filmen framställer fetma som en negativ aspekt av huvudkaraktärens liv och det går inte för sig. (Jag vet inte hur det kommer gå med bojkotten och jag har blandade känslor beträffande Aronofsky som regissör, men jag ser ändå fram emot filmen.)

Hur som helst. Taylor Swift-debatten som jag följer i sociala medier verkar sakna en viss gnista. Kanske känns det inte lika roligt som för fem år sedan, då fettacceptansrörelsen fortfarande hade en revoltaktig sorts nyhetens behag kring sig. Kanske vet man bara redan från början att varje kuppförsök som innebär att man får Taylors mest hårdnackade Swifties emot sig är dömt att misslyckas. Ändå har de något gemensamt, debattörerna på båda sidor av saken, som de kanske skulle kunna enas i om de stannade upp och reflekterade. De längtar alla desperat efter att ha tolkningsföreträde till Taylor, rätten till hennes röst och att den ska berätta om just deras upplevda verklighet.

Det är förstås ingen slump. Taylor Swifts geni ligger i förmågan att skriva den sortens låtar som kanske mer än någon annan modern musik inbjuder till att användas som berättarröst för lyssnarens egna upplevelser. De är sinnrikt komponerade enligt samma struktur som fin parfym, med basnot, hjärtnot och toppnot, och du kan alltid hitta en att perfekt känslomässigt matcha vilken situation du än råkar befinna dig i. Det är artisten Taylors välsignelse och, möjligen, människan Taylors förbannelse. Helt sin egen blir hon aldrig i slagsmålsdammet runt tolkningar och projektioner. Hennes låtar, videor och bilder kommer alltid vara fair game för också De Arga på Internet att göra sin grej med. När det inte är fettaktivister kommer det att vara några andra, så länge hon är aktiv.

Därför småler jag åt låten ”Mastermind” på det nya albumet, och raderna:

No one wanted to play with me as a little kid
So I’ve been scheming like a criminal ever since
To make them love me and make it seem effortless
This is the first time I’ve felt the need to confess

Jag tycker om tanken på Taylor Swift som en intrigmakerska och utstuderad regissör av sin sammantagna image, som vet att använda sin begåvning på just det här viset. Det gör henne inte bara betydligt mer intressant. Det får mig också att tänka att hon personligen inte kommer gå sönder i dragkampen om nyanserna i varje hennes verk, hon kommer vara okej.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

För en massa ord sedan skulle jag ju prata om ”Can’t Hardly Wait” och karaktären Prestons jakt på sanningen om låten ”Mandy” – handlade den om en hund eller inte? Var det faktum att låten nyss spelats i radio ett tecken från högre makter om att han och Amanda var menade för varandra? I filmen får han aldrig veta. Samtalet till radioshowen avbryts och det blir inte något svar från Barry Manilow. Om ni förlåter ännu en spoiler så här över 20 år senare så kan jag berätta att det aldrig spelade någon roll – han får sin Amanda av egen kraft, tack vare ett vackert kärleksbrev han skrivit alldeles själv. There is fate, but it only takes you so far, because once you’re there it’s up to you to make it happen, säger en annan karaktär till Preston i ett avgörande ögonblick.

Jag kan tänka att det är lite samma sak med den konst vi konsumerar, låtarna vi lyssnar på, läser våra liv genom och bygger drömmar kring. De kan bara skriva ens liv till en viss punkt och därefter måste man ta pennan själv. Och med pennan i egen hand kanske det inte spelar så stor roll vad Taylor Swift egentligen menar med det ena eller det andra?

Men om någon mer än jag i detta herrens år 2022 ändå bryr sig en liten aning om det där svulstiga och översentimentala men ganska ljuvliga låtskrället ”Mandy”, så har jag givetvis googlat och nej, texten handlade aldrig om en hund.

MALIN MICHEAinfo@opulens.se
MALIN MICHEA
info@opulens.se

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

Alexander Lövmark.

Äkta jazzglädje

JAZZ. Alexander Lövmark är äkta i sin framtoning, visar lust och glädje
Crosby på scen 1976 under Crosby & Nash show vid Frost Amphitheater, Stanford University. (Foto: David Gans / Wikipedia).

Crosby har hittat hem

MINNESORD. Musikern och kompositören David Crosby, grundare av banden Byrds och Crosby,
0 0kr