Stabilt black metal-album

Musik
Rotting Christ. (Bild: Season of Mist)

METAL. ”Andreas Lagios medelhavsvindsljuvliga och mångbottnade röst skapar tillsammans med kyrkokörssång och tortyrkammarskrik om vartannat en mysig stämning.” Robert Myhreld har lyssnat på Rotting Christs senaste album och bjuder också på en personlig bikt.

 

The Heretics med Rotting Christ
Season of Mist

Som ni vet är Opulens lite för fin i kanten. Texter om black metal står ej att finna någonstädes i magasinet. Har ni här fått läsa om arga growl? Var är elgitarrstrimlandet? Har ni någonsin sett bilder på basister med helt sjuka hamstringsmuskulaturer till följd av otaliga timmar av headbangande? Nej och åter nej. Att lyssna på djävulsdyrkan är alltid coolt. Att skriva om det ännu mer så.

Bikt: Jag kan löjligt lite om musik oavsett om det handlar om för quiz användbara kunskaper eller rena teknikaliteter. Min taktkänsla är i paritet med den hos en säck sättpotatis. Jag var den som aldrig sjöng på skolavslutningarna. Luciatåget föraktade jag, såg det som en farsot, ett vandrande helvete på jorden. Det finns bilder som vittnar om att jag i sådana stunder antagligen var Satan inkarnerad.

Däremot har jag med sviterna av en elakartad körtelfeber sett Gojira spela på Brutal Assault i Tjeckien. Från sjukhussäng till tält. Många är gångerna jag sett videon där S.O.D-sångaren med en fulcigarr i truten hoppat rätt ner i publikhavet från något som kanske är världens största baslåda. Han spöar sedermera på några lyckliga fans(kap) med micken på sin väg tillbaka till scenen. Jag ser nu i efterhand att han gör en helhjärtad men inte särskilt tekniskt imponerande volt. Hur många handleder vrickades? Karln är trots allt en rejäl luns.

Grekiska Rotting Christs senaste album The Heretics faller under black metal-genren med vissa ockulta inslag. Band- och albumnamn avslöjar vad vi har att göra med. Skivomslaget föreställer, såvitt jag förstått från bibelosäkra källor, en kättare – Jacques de Molay – som fick smaka på den gudomliga rättvisan för herrans många århundraden sedan.

Vad jag framförallt gillar hos albumet är att det är sinnessjukt välproducerat, med sjukt tätt manglande på trummorna av Themis Tolis och en rekorderlig bredd i låtväg. Andreas Lagios medelhavsvindsljuvliga och mångbottnade röst skapar tillsammans med kyrkokörssång och tortyrkammarskrik om vartannat en mysig stämning. Ur bakgrunden sipprar då och då vissa hedniska toner ut. Det finns svagare länkar. Exempelvis är ”Hallowed Be Thy Name” rakt av tråkig. Överlag är de avslutande spåren mindre inspirerade, men ofta brukar sådana låtar växa med tiden.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Bandet säger sig företräda en religionskritik som riktar sig mot den variant som är institutionaliserad. Tänk den ortodoxa eller katolska kyrkan. Religionskritik kan vara lite töntigt, urvattnat. Särskilt i denna form. Men jag gillar inte sällan det som är töntigt. Något som ofrånkomligt måste betraktas som löjligt är alla citat som lagts in före, i och efter låtarna. Fjodor Dostojevskij får inleda hela historien med:

Since man cannot live without miracles, he will provide himself with the miracles of his own making. He will believe in any kind of deity even though he may otherwise be a heretic, an atheist, and a rebel.

Ni ser själva. Inte helt oväntat kommer Friedrich Nietzsche, hängande kring en piskad häst i sken och uppåt väggarna syfilisgalen, påpekande att allt är en enda vilja till makt. Thomas Paine vill också vara med och konstaterar att han inte behöver någon annan kyrka än sig själv. Alla ska med!

Dostojevskij-orden är naturligtvis hämtade ur Bröderna Karamazov. Unge Aljosja lyser med sin frånvaro. Det är omöjligt att inte tänka på Ivans berättelse om Storinkvisitorn när följande spelas upp:

Flames in the age of hell
in the age of fire

War
in the name of God
in the holy empire

Burn the witch in pyre.

Storinkvisitorn som frustande stampade foten i marken och gnisslade tänder när Jesus oförhappandes dök upp i 1500-talets Sevilla och störde barbecue-festen. Jesus ville ”blott för ett ögonblick besöka sina barn och just på den plats, där kättarbålen då sprakade” och vistades bland människorna ” i samma gestalt vari Han vandrat för femton sekler tillbaka.” Storinkvisitorn börjar naturligtvis svettas – inte fan hade Kyrkan behov av Honom i form av kött och blod. Han förklarar det för Honom: ”Du får ej tillägga något till vad Du redan sagt för att icke beröva människorna den frihet, som Du själv hävdade medan Du levde på jorden. Allt nytt, som Du förkunnar, blir ett ingrepp i människornas trosfrihet…”

Jesus slängs i den underjordiska cellen och för att inte rubba sakernas tillstånd ska Jesus naturligtvis brinna. Burn the witch in pyre och så. Jesus svarar med en puss.

Albumomslaget går inte att lämna därhän. Är det inte självaste Storinkvisitorn med sitt pungskrynkliga ansikte som pekar på kättaren Jesus? Står det inte Hare Krishna på munkens plakat? Är det inte en Gollum i särk som i skuggan av korset oförskämt visar gumpen? Ni får avgöra.

Albumet finns tillgängligt för alla. Sök och ni skola finna.

En person har om albumet skrivit följande:

THE CATHOLIC FAITH AND CHRISTIAN FAITH IS FOR PUSSIES” följt av ”HAIL SATAN”.

Väl sammanfattat. Hur som helst – som ni förstår är albumet stabilt och får av mig tre av fyra spikar. Hellelujah!

ROBERT MYHRELD

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

En stor jazzröst

JAZZ. Ellen Andersson är trots sin ungdom redan en stor jazzröst. Hon