Mycket utfyllnad på Springsteens nya album

Musik
Bruce Springsteen. (Foto: Danny Clinch)

ROCK. Fredrik Reinedahl har lyssnat på Bruce Springsteens nya album Letter To You. Han uppskattar en handfull av låtarna men tycker att mycket känns som utfyllnad.

Letter To You med Bruce Springsteen 
Columbia

The Boss hade tydligen skrivkramp innan han lyckades lösa upp den med en och en halv veckas intensivt skrivande i april i år. Sen lyckades han samla ihop E-Street band och på fyra dagar spela in Letter To You i sin hemstudio. Bara att gratulera till att det löste sig, även om anledningen till inspirationen sorgligt nog var förre E-Street band medlemmen George Theiss bortgång.

Två veckors jobb, sen en färdig platta (två veckor är vad The Boss kunde lägga i studion på virvelljud på sjuttiotalet). En sån där platta som alla musiker någonstans drömmer om att göra. Inspirationen dyker upp, och några veckor senare kommer bandet ut ur studion med verket med stort V under armen.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Efter ett par lyssningar så har Letter To You satt sig till rätta. Det är ganska mycket ruffigare än man är van vid, inspelat live utan en massa pålägg i efterhand. Principiellt är det såklart föredömligt på alla sätt och vis. Bara väldigt o-Bossigt som arbetssätt, och jag kan inte hjälpa att jag får anstränga mig en del för att acceptera att gitarrer bitvis låter rätt så vassa, att trumfills är lite yviga ibland, och att sångljudet inte är sådär helt in-your-face som man kanske hade önskat. Jag köper det här stuket lätt när det gäller Neil Young, Ragged Glory till exempel blir bara bättre och bättre med åren. Rough around the edges alltså, och jag har som sagt inget emot det. Ska man göra skivor på det sättet krävs däremot sånger som är jävligt bra. Som ”F*!#ing Up” på Ragged Glory. Jag är ännu osäker på om det finns något sådant spår på Letter To You? Funderar på om ”Ghost” kan vara ett. Tiden får utvisa. ”One minute you’re here” är mycket fin som öppningsspår, och sätter stämningen för hela plattan, en platta med åldrandet och döden som genomgående tema.

”Last Man Standing”, femte spåret, står efter ett par varv med plattan ut som en klassisk Bruce Springsteen låt, och är nog en given arenavältare.

Jag försöker hitta fler spår på plattan som är sådär riktigt bra som de tre tidigare nämnda, men det går sådär. Titelspåret växer för varje lyssning, så det är säkert en bra låt det med. Sedan känns det som resten är utfyllnad på något som annars hade blivit en suverän EP. Jag kan tyvärr inte säga det på något annat sätt. Vi kan diskutera saken om något decennium, och jag tror att ni kommer hålla med mig då.

FREDRIK REINEDAHL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik