SUBKULTUR. “Hiphopen kom från gatan och slog sig hungrigt fram; denna hunger var för många kopplade rakt av till socioekonomiska omständigheter, driven av en fattigdom och ett utanförskap i samhället”, skriver Linda Bönström.
Jag minns hur jag tittade på Maria, kanske lite klentroget, när hon berättade att hon varit på hiphopkonsert. Med Eminem. Jag försökte föreställa mig denna korta, magra gymnasietjej som alltid talade med låg och mjuk stämma i publikhavet bland huvtröjor och byxor som kämpar med att hänga kvar någonstans på arslet åtminstone. Hennes favoritband med råge var dessutom The Beatles, så hur hade hon börjat lyssna på den misogyne, rasistiske homofoben Eminem undrade jag för mig själv. Saken var bara den att hon var många år före mig i insikten om vad just den här subkulturen skulle komma att få för betydelse för musiklivet i modern tid. Och – självklart – om Eminems suveränitet.
Det ligger i sakens natur att alla subkulturer förändras, de som överlever är de som utvecklas till ett högre tillstånd, nämligen populärkulturen. Proggen, punken, rocken, man kan välja i stort sett vilken genre som helst utav de livskraftiga och man kommer att se hur deras storhetstid ligger precis i brytpunkten mellan det rebelliska och det accepterade. Det låter i och för sig lite sorgligt, som om en genres inre själ går till spillo. Dessutom brukar Mammon göra entré när etableringen slagit till och det är långt ifrån alla som genomlever det av någon anledning. Hiphopen kom från gatan och slog sig hungrigt fram; denna hunger var för många kopplade rakt av till socioekonomiska omständigheter, driven av en fattigdom och ett utanförskap i samhället. Och den bästa hiphopen är inte den som är arg utan den som är rentav förbannad på läget.
Hiphopen är i min mening den moderna folkmusiken; här finns berättelserna att lyssna till, och de som gör det allra bäst har en förmåga att översätta samhället och livsvillkoren till text och sedan producera plattor som dessutom är snyggt förpackade med sin säregna ljudbild. Det är de bästa. De värsta lyckas inte med så mycket mer än upprepade svordomar, nedsättande texter och juvenilt ljud. För när hiphopen är dålig, ja då brukar den vara riktigt dålig. Sen får jag lova att erkänna att av all musik inom genren jag lyssnar på så förstår jag kanske hälften – och det är otroligt tilltalande! Musiken är ett mysterium, det är lyssnarens eget uppdrag att analysera och värdera budskapets riktighet.
Så hur hamnade den vedervärdiga Marshall Mathers i min skivsamling? Som vit kvinna i trettioårsåldern och bakgrund som akademiker borde jag kanske inte dansa omkring hemma och sjunga med i låtar om våld, sex, droger och grovt språk. Men med över hundra miljoner sålda skivor är jag inte den enda. Och Eminem är som honung för andra artister, det ligger i hans styrka att kunna samarbeta vitt och brett, till och med musiker som Elton John har inte kunnat motstå möjligheten att spela in låtar tillsammans med hiphoplegenden.
Eminem ändrade tonen jag nynnar på, precis som Bob Dylan gjorde när jag upptäckte min stora musikaliska hjälte. Kanske är det så att det finns en underliggande autenticitet i det hela som inte låter sig förnekas eller förminskas. Vem hade anat att en rappare från Missouri skulle kunna åstadkomma någonting som motsvarar det Dylan gjort för folkgenren i generationer? Inte jag. Men möjligen Maria.
linda.bonstrom@opulens.se
