POP. För en tid sedan skrev Lena Torquato Lidén här i Opulens om Way Out West. Under festivalen passade hon på att intervjua den mångsidiga artisten Gloria de Oliveira. Det blev ett samtal om Brasilien, poesi och de Oliveiras atmosfäriska musik.
Gloria de Oliveira kommer skyndande över gräsmattan efter en kort försening, hon har tittat på skissen över festivalen men gick lite fel. Hon är ung men med sin eteriska svävande musik har hon redan varit med i kända sammanhang som den renommerade amerikanska festivalen SxSW. Hon har även komponerat för teaterföreställningen ”Paradiesische Bauten” av Peter Thiers på Thalia-teatern i Hamburg.
Hennes föräldrar lämnade hemlandet Brasilien i slutet av militärdiktaturens era och har sedan dess levt i Tyskland. När jag frågar om hennes vackra egenproducerade videor och den persona som hon är i dem, var den kommer ifrån, fnissar hon lite blygt.
– Jo det är jag, den jag är i mina lyckligaste ögonblick! På ett sätt jag på det astrala planet, eller mitt superego som man kan kalla det. Det är en besvärjelse för att komma i kontakt med, koppla in den bästa delen av mig, i relation till att världen är både ond och god på samma gång.
Samtalet rör sig kring min mans och hennes föräldrars gemensamma hemland Brasilien. Att den kända sångerskan Nara Leão var en av hennes föräldrars personliga vänner och att det nostalgiska stråket som jag känner av när jag hör på hennes musik, får en av sina förklaringar i den beundran som hon känner för henne. Speciellt i dokumentärfilmen ”Coisa mais linda” som är en av flera saker som inspirerat Gloria att skapa sin musik som på ett sätt är en metod för att lugna, ta hand om den som lyssnar. Hennes musikvideor har ett nostalgiskt drag från Brasiliens diktaturtid, en mjukhet från 70-talet trots att samhället samtidigt var så hårt då.
– Det fanns fantastiska saker som Tropicàlia-rörelsen som kom till då. En rörelse med musik och konst som var kritisk mot samtiden men samtidigt hade en positiv energi, där några av de viktigaste gestalterna var Jorge Ben, Caetano Veloso, Gilberto Gil, Rita Lee och Gal Costa. Idag är samhället i Brasilien inte alls i en bra period, även om det var ett framsteg att Lula fick tillbaka makten
Även om Glorias musik inte är på portugisiska utan hennes ljudsatta landskap har engelska texter, ibland mumlande och viskande, påminner de mig om brasiliansk musik. Även om jag skrattande påpekar att det finns en blyghet som inte är en vanlig brasiliansk egenskap…
– Jo men det draget finns också hos brasilianska konstnärer, lyssna bara på Clarice Lispectors prosa som bitvis är som poesi med sin skygghet och tydliga melankoli. Eller historien om João Gilberto som skulle sjunga och ljudteknikern bad honom “sjung högre”. Kanske borde vi alla sänka rösten så att den som lyssnar måste luta sig in och lyssna, lugna sig och andas
Vi går ut igen i den larmande ljudmattan Way Out West medan Gloria fortsätter prata om poesi på portugisiska. Hon minns inte namnet på den hon vill tipsa om men efter några minuter plingar det i min mobil! Cecília Meireles heter hon ju, jag googlar och där kommer början på en dikt som sammanfattar detta fantastiska konstnärskap som är Glorias:
”Eu canto porque o instante existe
e a minha vida está completa.
Não sou alegre nem sou triste:
sou poeta.”
Min egen översättning:
Jag sjunger för att ögonblicket existerar och mitt liv är komplett.
Jag är varken lycklig eller sorgsen: jag är poet.
lena.torquato.liden@opulens.se
