Det var inte bättre förr men det är sämre nu

Musik
Foto: Pxhere.com

KASSAKOR. Det finns de som säger att det inte var bättre förr. Det får vara hur det vill med den saken. Somligt var i alla fall betydligt lättare förr.

När jag i sann Almost Famous-anda började skriva om musik på 80-talet var det inga större problem att få intervjuer och recensionsskivor med de artister man ville skriva om. Promotionexemplar skickades mestadels knusselfritt och ville man prata med någon favoritartist, även en lite kändare, kunde man oftast vända sig direkt till vederbörande. Antingen ringde man till hotellet där bandet eller artisten bodde och bestämde tid för en träff, eller så hängde man på spelstället runt soundcheck.

Numer får man inte sällan recensionsskivor som lågupplösta mp3-filer utan mycket av den nödvändiga information som finns på skivomslagen, och en intervjuförfrågan nagelfars ofta av grindvakter som får betalt för att bli befjäskade av den skribent som nu vill pusha för deras artister. Om nu inte någon pressansvarig själv försöker pracka på skribenten intervjun vill säga – då liggs det på …

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Ibland undrar jag om inte skivbolagsfolk är sådana som fått sparken från Försäkringskassan för att de var för jobbiga att ha att göra med.

När fildelningsdebatten rasade som värst handlade det från skivbolagshåll om att artisterna och deras intäkter skulle skyddas (vilket de också ska, på något vis). Sedan kom Spotify och beskrevs som det bästa som hänt sedan gaffeln uppfanns. Några av oss undrade om det verkligen var artisterna som skivbolagen värnade om; i dag ser vi att vi ”gnällspikar” fick rätt: Spotify var en gudagåva till skivbolagen och lockade bort många fildelare från illegalitetens bana, men blev i stället de nya piraterna som alltjämt slussar en betydande mängd av de ersättningar som borde gå till artisterna rätt ner i bolagens penningpungar. Inget nytt med bolagens girighet, skillnaden är bara att den i dag är större än någonsin.

SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare) och FST (Föreningen svenska tonsättare) har nyss varit insyltade i en misstänkt mutskandal. Den generösa ersättning som Alfons Karabuda får som ordförande i SKAP har diskuterats vilt inom organisationen. Pengarna borde kanske i stället gå till de kreatörer som man säger sig värna om.

Jag kan inte låta bli att tycka att allt detta sammantaget är rätt märkligt. Först gör man det svårt för dem som ska upplysa konsumenterna om den musik som man ger ut (kanske är man räddare än någonsin för självständigt tänkande kritikers ärliga sågningar av skivbolagens mer eller mindre talanglösa kassakor?) och sedan ger man sig på dem som vill konsumera musiken på ett sätt som passar dem, för att därpå sno stålarna från de artister som tjänat ihop dem. Allt under så pass utdragen tid att det hela kan ske omärkligt för allmänheten, åtminstone tills det börjar lukta lite för skumt inifrån garderoben.

Men det är väl så som Peps Persson konstaterade, att det inte spelar någon roll var man släpper slantarna för de rullar ändå alltid åt samma håll. Inte heller är det någon nyhet att ju mer maktfullkomlig man blir, i detta fallet musikbranschen med alla dess vajande hydrehuvuden, desto mer arrogant blir man mot dem som fört en dit man är.

Min lösning? Jag har ingen. Men jag tycker i alla fall att det är bra att brallorna dras ner på branschens smusslare och krämare så att de kan få stå där med skammen lysande röd i nunan. Om så bara för en liten stund.

PETER SJÖBLOM

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen