FESTIVAL. Ivo Holmqvist tipsar om en Wagnerfestival som kommer att hållas om ett och ett halvt år.
Om en knapp månad slutar Beethoven-jubileet: han föddes i Bonn för tvåhundrafemtio år sedan. Men det dröjer inte så länge innan det är dags för näste man till rakning, dock utan jämna jubileumsår. Hans betydligt yngre kollega Richard Wagner föddes 1813 i Leipzig och avled sjuttio år senare i Venedig.
I december 1943 regnade allierade bomber ner över Neues Concerthaus som också kallades Neues Gewandhaus i Leipzig. Efter en andra flygräd i februari 1944 återstod inte mycket av detta ståtliga operahus som byggts 1882-1883 efter Martin Gropius ritningar (han var fars farbror till Walter Gropius på Bauhaus). Man kan söka sig till gamla fotografier, kolorerade vykort och träsnitt i uppslagsverk för att se hur det såg ut. Men det är ännu enklare att ställa sig framför Ystads Teater, ritad av stadsarkitekten Peter Boisen 1893 och uppfört i rekordfart sedan den gamla teatern brunnit. Till stor del är den en kopia av konserthuset i Leipzig.
I Leipzig är det ersatt sedan länge. Om halvtannat år behöver Wagner-entusiaster inte flockas till Bayreuth, de kan i stället ta sig till hans födelsestad. En tre veckor lång Wagner-festival inleds på operan i Leipzig den tjugonde juni 2022, och så håller man på med få dagars mellanrum, fram till Frankrikes nationaldag den fjortonde juli. Då har man under ledning av intendenten Generalmusikdirektor Professor Ulf Schirmer spelat sig igenom samtliga Wagners operor. Den som vill teckna sig för alla tre veckorna ska ha både Sitzfleisch och en riktigt omfångsrik plånbok. Fast Wagner står man nog helst ut med styckevis och delt.
Två operor som hör till de nästan okända inleder: Die Feen och Das Liebesverbot, men på tredje dagen ger man den medryckande Rienzi, där titelrollen är en upprorisk hjälte som Hitler i sina sena tonår identifierade sig med. Han rände ideligen samman med sin kompis Anton Kubizek på föreställningar av den i Linz – den blev hans favoritopera (vilket inte hindrar att man kan uppskatta den). Kvällen därpå ger man Den flygande holländaren, med den stormiga inledningen, och efter Tannhäuser kommer Lohengrin, och så Tristan och Isolde. Också i den sveper vinden fram, fast den vackra älskade från Irland dröjer:
Frisch weht der Wind, der Heimat zu/ O irisch Kind, wo weilest du?
Och därefter i tät följd med bara några dagars mellanrum de återstående sex operorna: först Mästersångarna i Nürnberg, Rhenguldet, Valkyrian och Siegfried, och på slutet Götterdämmerung och Parisfal. De båda kunde ju ha fått byta plats så att de tre veckorna slutade i världsundergång. Den som sett Lars von Triers märkliga och skrämmande film Melancholia, inspelad på Lars Israel Wahlmans ståtliga Tjolöholms slott på västkusten, bär med sig ljudminnet av Wagners apokalyptiska gudaskymning.
ivo.holmqvist@opulens.se
