ROMERSK POESI. Den romerske poeten Catullus skrev både om vackra pojkar och tilldragande kvinnor. Likaså tycks han ha varit lika hemmastadd i stadens sjaskigare kvarter. Clemens Altgård tecknar ett porträtt av poeten som skrev dikter som i fråga om obscenitet kan mäta sig med dagens grovkornigaste rappare.
Catullus är förmodligen, vid sidan av Horatius och Ovidius, den romerske poet som studerats flitigast av latinstuderande under årens lopp. Samtidigt har Catullus alltid haft något av det förbjudnas tjuskraft, något som berott på att vissa av hans dikter är minst sagt frispråkiga, även med nutida mått mätt.
Det var först i slutet av 1950-talet som Ebbe Linde, genom sina funktionella tolkningar, kunde erbjuda en Catullus i helfigur på svenska. Det vill säga att han så troget som möjligt översatte samtliga de 116 dikter som finns bevarade.
Även om Lindes banbrytande tolkningar inte väjer för det obscena i Catullus dikter, så behöver varje tid nya versioner av de stora klassikerna. Därför var det välkommet när Gunnar Harding och Tore Janson för drygt tio år sedan kunde leverera en översättning av Catullus verk med titeln Dikter om kärlek och hat. Det var en välvald titel eftersom Catullus ofta pendlade mellan passionerad åtrå och svavelosande förbittring.
Det är med Ezra Pounds ord fråga om “news that stays news.”
Catullus föddes i Verona år 84 f kr och var son till en förmögen köpman som umgicks med Julius Caesar. När Catullus kom till Rom var det under en turbulent tid i med starka politiska spänningar eftersom Caesar och Pompejus kämpade om herraväldet medan Cicero hävdade de republikanska idealen. Catullus ägnade sig dock inte åt politik utan blev i stället företrädare för den litterära gruppering som benämndes neoretikerna, de nya poeterna.
De skrev inte gärna epos utan föredrog idyller, epigram och satirer. Tonen var vardaglig, ämnena hämtades helst på nära håll och inte från myternas värld. Verstekniskt strävade Catullus och hans vänner efter elegans och formfulländning. Det var fråga om ett direkt, personligt tilltal i elegantast möjliga utformning.
Dikter om kärlek och hat innehåller ett digert urval ur Catullus produktion och de metriska svårigheterna har Harding och Janson hanterat på ett skickligt vis. Det finns en otvungenhet i ordvalet och smidighet i rytmen som gör att Catullus texter förlänas en fräschör anpassad till läsare på den här sidan millennieskiftet, även om Ebbe Lindes översättningar fortfarande kan läsas med stor behållning.
Så här kan avspänd kan Catullus låta i Harding/Jansons tolkning:”Vem skall tillägnas boken jag har skrivit, /splitter ny och med skrovlig pimpsten putsad? /Dig Cornelius – eftersom du tyckte/ att det var någonting med mina verser /…/”
Det är med Ezra Pounds ord fråga om “news that stays news.” I Catullus dikter får vi glimtar av livet i Caesars Rom. Catullus rörde sig i samhällets översta skikt och vågade till och med smäda Caesar och kalla denne för bög. Vem vet? Kanske lästes texten ursprungligen som ett internt skämt i en relativt sluten krets av rumlande celebriteter?
”Jag ska knulla er jag i mun och arsle,/ dig Aurelius, och din fjolla Furius,/ ni som inbillar er att jag är okysk/ därför att mina dikter är så fräcka./…”
Homosexuella aktiviteter var vanliga och det ansågs inte att utövaren var omanlig under förutsättning att han var den aktiva, penetrerande parten. Således diktar Catullus både om vackra pojkar och tilldragande kvinnor. Likaså tycks han ha varit lika hemmastadd i stadens sjaskigare kvarter, bland krogar och bordeller, som på överklassens mingelpartyn. Med dagens vokabulär skulle han kanske kunna kallas queer.
Även om över tvåtusen år har passerat så tycks alltså dikterna inte det minsta dammiga och åtskilligt av innehållet kan leda tankarna till den samtida litteraturens självbekännelser men också till grovkorniga, rimmande hiphopstjärnor som Dr Dre eller Eminem. Catullus var minst lika ful i mun när han gick till verbal attack: ”Jag ska knulla er jag i mun och arsle,/ dig Aurelius, och din fjolla Furius,/ ni som inbillar er att jag är okysk/ därför att mina dikter är så fräcka./…”
Litterärt sett hade Catullus framför allt grekiska förebilder och en av dem var Sapfo – det var efter hennes ö han i dikterna döpte om sin stora kärlek Clodia till Lesbia. Det saknas inte historiska uppgifter om Clodia och hon lär ha varit en av Roms största skönheter, gift med den rike krigsherren Metellus Celer, men också en dam som ägnade sig åt sexuella utsvävningar. Kärleksförbindelsen med henne blev Catullus stora lycka – och olycka.
Även om Catullus av svartsjuka präglade utfall mot Lesbia utgör något av det grövsta
i den klassiska poesin så är hans kärleksförklaringar till henne samtidigt bland det vackraste som skrivits. Det säger en del om spännvidden hos denna passionerade poet vars dikter fortfarande talar till oss som lever i en helt annan tid och kulturell kontext.
Jo, visst är det någonting med Catullus verser!
clemens.altgard@opulens.se
