
KLASSISKT. Björn Gustavsson reflekterar över hur olika musikformat ökar respektive minskar i popularitet över tid. Men han uppmärksammar också några aktuella utgåvor på cd med klassisk musik.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Utgivningen av konstmusik på cd har bromsat in i takt med att Spotify och liknande kanaler tagit allt större marknadsandelar (Spotify har 80 miljoner prenumeranter och omsatte häromåret 45 miljarder kronor).
Dock lanseras fortfarande mycket ny musik på cd-skivor – inte minst debutanter, eftersom teknikutvecklingen förbilligat utgivningen (ungefär på samma sätt som allt fler böcker ges ut av mikroförlag eller tillfälliga utgivare).
Under senare år har – paradoxalt nog – intresset för lp-skivor vuxit. Begagnade album från 70-talet säljs dyrt, och det har till och med börjat nytillverkas grammofonspelare (en teknik som gradvis försvann i början av 90-talet!).
”Raspet” från en skivspelarnål har blivit kult – lyssna bara på Burial, till exempel låten “Archangel”: klubbmusik med suggestiva sound noir-effekter; det vilar ett slags blekt gryningsljus över denna värld av distortion… Och i nästan alla hans låtar: ljudet av en raspande grammofonnål…
Till och med ljudkassetter – som i Sverige lanserades mot slutet av 60-talet – håller på att bli kult, och till och med nytillverkas.
Men vid sidan av retro-teknik och streaming-tjänster kommer alltså en stor del av nyutgivningen fortfarande på cd-skivor. Här några av den senaste tidens nytillskott.
Naxos har utgett Antonin Dvoraks oratorium Saint Ludmila (1886), med Slovakiska filharmonin och dess kör samt solister, under ledning av Leos Svárovský. Massiva körsatser växlar med engagerade solistinsatser. Inspelningen präglas av starkt patos (med emotionellt svaj på rösten ungefär som i ryska körer) och en väl tillvaratagen nationalromantik – som ju Dvorak var en viktig del av. Tonspråket flödar av inhemsk folklore – ungefär som hos andra dåtida nationalister, som Sibelius och Tjajkovskij. Genom hela oratoriet böljar Dvoraks mjuka melodik, i ett verk som i sin svulstighet vetter mot det operamässiga.
En av de sista stora tonsättarna i den ryska romantiska traditionen var Sergej Rachmaninov (1873—1943). Han fullföljer i mångt och mycket Tjajkovskijs romantiska stil, men Rachmaninov influerades även av kompositörer som Liszt och Chopin.
I en elegant och alltigenom utsökt inspelning på Harmonia mundi tolkas Rachmaninovs elegiska men ändå friskt rörliga pianotrios av franska Trio Wanderer, som med sensibilitet, transparens och schvung även framför några kortare stycken av Edvard Grieg och Josef Suk. Rachmaninov-verken präglas av chopinskt glittrande melodislingor och konstfullt sammanflätade stämmor – där komplexiteten samtidigt ger rum för en lika enkel som stor skönhet. Sammanfattningsvis en uppenbarelse i novembermörkret.
På Harmonia mundi har även utgetts en trippel-cd med 40-årsjubilerande Les Arts Florissants, en vokal- och instrumentalensemble som med pionjärartade, gedigna barockmusiktolkningar betytt mycket för genren – och inte minst för återväxten: under senare år har ensembler som spelar tidig musik på tidstrogna instrument vuxit upp som svampar – inte minst i Italien, där arkiven samtidigt dammsugits på Vivaldioperor och liknande som i århundraden legat och samlat damm.
Under ledning av omväxlande William Christie och Paul Agnew ges här ett urval av opera- och teatermusik (del 1), sakral musik (2) och profan musik (3). Gränserna är flytande och uppdelningen diskutabel. Strukturen och helheten förblir en smula oklar. Med en stramare redigering hade en dubbel-cd räckt gott som ”jubileumsskiva”. Mångfalden av verk ger nu ett lite disparat intryck.
”Musik utan känslor och passion är meningslös…” Orden är Luigi Boccherinis; en italiensk tonsättare (död 1805) som även gjort sig känd som cellovirtuos. På dubbel-cd:n Boccherini (Apartemusic) bjuds ett brett urval av dennes musik – fylld av senbarockens typiska vurm för kraftfull rytmik och spritsig, intagande melodik. Pulcinella orchestra leds av Ophélie Gaillard – som här även briljerar som cellosolist.
Cd:n nr 1 panorerar brett genom Boccherinis älskvärda, kanske inte så utmanande musik; men alltigenom buren av en ljus charm som är svår att motstå. På del 2 medverkar Sandrine Piau (Europas kanske främsta sopran inom barockgenren) i Boccherinis Stabat mater.
Som helhet en skiva fylld av lyster och en klarhet värdig den italienska sol under vilken all denna musik en gång föddes.

bjorn.gustavsson@opulens.se



