Varumärkesfetischism och massförströelse

Möten
Foto: Pixabay.com

KÅSERI. I ett svagt ögonblick, efter den polska vodkan men innan nyårschampagnen, lovade kamrat Lundgren att bli en bättre TV-konsument. Kvarterets egen Karl-Bertil Jonsson, kamrat Azad, hade nämligen skänkt sin begagnade apparat till Lundgren som en inte helt uppskattad julklapp och därefter inlett en övertalningskampanj för att få den gamle cynikern att åtminstone titta på kulturnyheterna. Att få honom in i dataåldern och lyssna på musik via Youtube istället för sin gamla LP-spelare, eller spela på exempelvis Ninja Casino Bonus istället för att lämna in travbongen i tobakshandeln, vore förstås en omöjlighet.

Några dagar senare hade Lundgren kommit till insikt. Radions P1 var inte längre det fulländade och heltäckande etermedia det en gång i tiden framstått som. Lundrgren var visserligen fortfarande kritisk men när man nu ringde honom hördes allt som oftast TV:n i bakgrunden. ”Man kan inte bara blunda för miljoner förtryckta människors vardag”, menade Lundgren som hade bestämt sig för att under en begränsad period men på heltid ägna sig åt den heroiska uppgiften att ”inspektera USA:s massförströelsevapen”. Med betoning på förströelse var ett imponerande antal chipspåsar samt en digitalbox införskaffade.

Supermakten USA. Militärt och ekonomiskt mäktigast i världen och ledande inom media- och nöjesindustrin. När satellit-TV spreds över världen i slutet på 80-talet förutspåddes den västerländska demokratin följa i dess spår. Diktaturernas statskontrollerade medier skulle skjutas i sank av den fria informationens globalisering liksom kapitalismens dito. Och visst är Nike ett eftertraktat märke på kläder världen över och Hollywoodrullar skrattar och snyftar man till på de flesta tungomål. Den tredje världens arbetarklass kunde mycket väl ta till sig den västerländska medel- och överklassens bekymmer och glädjeämnen vilka de amerikanska filmerna och underhållningsmedierna företrädesvis har i fokus. Deras varumärken blev följaktligen åtråvärda i såväl öst som syd om än i piratkopierade upplagor.

Men det demokratiska torget är ingen marknad för varor där starkaste reklamkampanj vinner. Demokrati förutsätter ömsesidigt utbyte av idéer och värderingar. Den snabba informationsutvecklingen har inte bara möjliggjort filmens och underhållningsindustrins utan också nyhetsmediernas globalisering. Det västerländskt dominerade mediesamhället har dock samma inskränkta fokus: den egna medel- och överklassen, varumärkena, storföretagen, börserna.

Den yrkeskår som tidigare ansågs satt att värna demokratin är av många människor idag betraktade som medskyldiga till att orättvisor och mänskligt lidande värderas så cyniskt olika. Att USA:s makthunger i exempelvis Latinamerika och Mellanöstern inte granskas i samma omfattning som Al Qaidas nätverk. Att de anhöriga till några hundra omkomna brandmän vid World Trade Center har så mycket större nyhetsvärde än de anhöriga till närmare en miljon döda barn i Irak. Varhelst i världen människor kämpar för fred och rättvisa bespottas och föraktas idag journalister som förtryckets medlöpare.

Kapitalismens massförströelsevapen och nyhetsmedier har alltså visat sig tveeggade i sin enkelriktade dialog. Några t-tröjor och såpoperor har man förvisso sålt på vägen men istället för en universell gemenskap har snarare informationens globalisering tydliggjort klyftorna.

En dag syntes kamrat Lundgren åter på Möllans krogar. Digitalboxen hade kopplats ur – ”bara skit” – men TV:n tänkte han behålla. ”Inget blir ju bättre av att man blundar”.

STEFAN BERGMARK

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.