FÖRINTELSEN. Denna tisdag, dagen efter Förintelsens minnesdag, skriver Ivo Holmqvist om den rumänske författaren Mihail Sebastian.
På Förintelsens minnesdag – den 27 januari 1945 nådde ryska trupper koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau. Engelsmännen kom till Bergen-Belsen först i april och lät genast världen veta vad som hänt. Idag, tisdag den 28 januari, ordnar det livaktiga rumänska kulturinstitutet en kväll, i sina lokaler på Skeppbron i Stockholm, som också den upplyser om gräsligheter i det nära förflutna.
Författaren Leif Zern och förläggaren Svante Weyler presenterar och diskuterar rumänen Mihail Sebastians Dagbok 1935-1944 som H:ströms förlag just gett ut i sin Serie Europa, i Inger Johanssons översättning och med Henrik Nilssons förord (också han medverkar). Hannes Meidal läser ur denna märkliga bok som kom på rumänska 1999 och på engelska året därpå, med ett långt och intressant företal av Radu Ioanid.
Mihail Sebastian såg aldrig sin dagbok i tryck, han blev överkörd av en lastbil när han gick över gatan för att hålla en föreläsning om Balzac den 29 maj 1945. Sebastian var hans pseudonym, han hette Iosif Hechter och var jude. I dagboken står mycket om några nära bekanta till honom som blev bemärkta: religionshistorikern Mircea Eliade som sedan gjorde akademisk karriär i USA, filosofen E. M. Cioran, och politikern Nae Ionesco (som inte var släkt med nobelpristagaren). Gemensamt för alla tre var en allt giftigare antisemitism och dagboken, som på de första femtio sidorna både är omständlig och lite intetsägande, skjuter snabbt fart när den noterar allt fler otäcka omständigheter.
Stöd Opulens - Prenumerera!
I slutskedet av kriget insåg de rumänska politikerna att vinden höll på att vända. I stället för att fortsätta förinta den inhemska judiska befolkning som fanns kvar började man köpslå om dem. Det är lika intressant som deprimerande att följa anteckningarna fram till slutsidans siste december 1944. Mihail Sebastians plötsliga och oväntade död är lika dyster att notera som att Bruno Schultz sköts ihjäl på sin polska bygata av en SS-officer, och att Nathanael West, Albert Camus samt W. G. Sebald omkom i våldsamma bilolyckor.
Det är lätt att hålla med Philip Roths omdöme att den här boken ”förtjänar att stå i samma bokhylla som Anne Franks Dagbok och att nå samma stora läsarskara”. Förhoppningsvis följer på svenska de romaner som Mihail Sebastian hann med under sitt 37-åriga liv, mest angelägen den som på engelska heter For Two Thousand Years.
ivo.holmqvist@opulens.se
