POESI. “Det är ett samtal som fortsätter, både bakåt och framåt i poesihistorien, som är ett äventyr att följa alla årstider. Men det gör sig allra bäst i junis ljus, det som räcker och fortsätter”, skriver Annelie Bränström-Öhman.
Det finns en grupp besvärliga och småbråkiga kvinnliga poeter som både litteraturkritiken och litteraturvetenskapen verkar ha gått bet med att hantera. Jag tänkte på det när Elisabeth Hermodsson nyligen gick bort, nära 90 år gammal. Minnesteckningarna var förhållandevis få, och de som skrevs var ömsom artiga, ömsom valhänta – med Maria Schottenius porträtt som ett lysande undantag (DN 15/5). Någon försökte, om än med största välvilja, att uppdatera Hermodssons insatser genom att retroaktivt utse henne till kulturtant.
Inget ont om kulturtanter, men att fästa en sådan etikett på ett rikt och mångsidigt författar- och konstnärskap som Hermodssons blir ofrånkomligen reduktivt. Tilläggas ska väl att minnesrunor är trubbiga måttstockar, konventionsstyrda som de är. Men möjligen ger eftermälet ändå en aning om hur länge en poetisk röst kommer att överleva sin bärare. Om alls.
För att travestera Hermodssons kanske mest kända titel – Vad gör vi med sommaren, kamrater? – kan det finnas skäl att fundera ett tag kring vilken plats och funktion vi tilldelar poesin i vår uppfattning om oss själva i nuet. Om ett poetiskt uttryck ter sig åldrat eller förbrukat, vad säger det om våra liv och vår tids frågor? Kort sagt: vad gör vi med Elisabeth Hermodsson, kamrater?
En del av den där besvärligheten och svårhanterligheten, kommer sig säkerligen av själva vidden och rörligheten, mellan och över genregränser. Den delar Elisabet Hermodsson i hög grad med sina något äldre systersjälar Elsa Grave och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg. Alla var de framgångsrika bildkonstnärer, i lyckosamt växelbruk med det litterära skapandet. Hermodsson var därtill dansare, kompositör och vissångare.
Mångstämmigheten i uttrycket korresponderade i hög grad för dem alla med ett ursinne, ett muntert och förtvivlat raseri, som fyllde texter och bilder med mörka konturer, om vartannat med burleska krumsprång och romantiska melodislingor. Alltid förankrade i en rikt doftande, svettkryddad, menstruerande, erotiskt bejakande kvinnokroppslig närvaro.
Att vrede kan vara ett riskabelt konstnärligt drivmedel, i synnerhet för kvinnor, varnade redan Virginia Woolf för på sin tid. Och när vreden därtill löds samman med erotik och politiskt raseri, med udden riktad mot patriarkat, krig, miljöförstöring och teknokrati – ja, vad för slags poesi kan det bli av det?
Hermodsson gav ett förslag i en av sina diktsamlingar: Inte socialistisk lyrik. / Men lyrisk socialism. Finns det? Kan det tänkas? För att åstadkomma en balanspunkt för en sådan poetisk attityd ville hon lansera en ny filosofisk kategori: ”den dialektiska glädjen”.
Skapandet av sådana nyord och tankebilder förenar Hermodsson med Grave och Dahlquist-Ljungberg. Det är ord framsprungna ur en insikt om att konstnärliga projekt för att vara angelägna också måste våga spränga ramar för vedertagna, och förgivettagna, poetiska synfält och politiska agendor.
En bruksanvisning för feministiska poetiska motståndshandlingar skulle kunna börja med en sådan ordlista: Hermodssons ”fundror” och ”synvändor”, Dahlquist-Ljungbergs ”tingljud”, Graves ”groteskiader” och ”slutförbannelser”. Ett eget Hermodsson-kapitel i en sådan handbok skulle självklart tillägnas sommaren, i alla dess livsformer och böjningsmönster.
Som få poeter lyckades Hermodsson göra sommarvisan till en politisk genre, utan att ge avkall på vare sig humor, musikalitet eller midsommarljus. Det framgår redan av undertiteln till hennes kanske mest älskade sångsamling, Disa Nilssons visor: ”visor om sommaren, samhället, mannen och universum”. Visorna bjöd in Birger Sjöbergs Frida till ett tjejsnack på sommarängen, där vissa skeva proportioner i den gamle nationalskaldens synfält kunde korrigeras.
Det är ett samtal som fortsätter, både bakåt och framåt i poesihistorien, som är ett äventyr att följa alla årstider. Men det gör sig allra bäst i junis ljus, det som räcker och fortsätter. Emily Dickinsons sång till sommaren som en seraf och syster, Ann Jäderlunds myllrande blomsterängar… och Elisabeth Hermodssons fråga som kvarstår, oavvislig: ”Vad gör vi med sommaren, kamrater?”
annelie.branstrom-ohman@opulens.se
