Vacker med tilltro till läsare i alla åldrar

Litteratur

TILLFLYKTSORT. ”Charmerande originell, vacker, välformulerad och klok” – Ivo Holmqvist har läst Mademoiselle Oiseau och landet Argentine.

Mademoiselle Oiseau och landet Argentine
av Andrea de La Barre de Nanteuil
Illustratör: Lovisa Burfitt
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)

De båda första böckerna om Mademoiselle Oiseau av Andrea de la Barre de Nanteuil  och Lovisa Burfitt har med storm tagit mängder av läsare i skilda åldrar och från många länder. Därtill gav de nyss ut en rolig och klurig liten bilderbok om fantasifigurerna pokalurer, idealisk för alla ungar med låtsatskompisar. Nu kommer fortsättningen, ”Mademoiselle Oiseau och landet Argentine”  som nog är den allra bästa i serien, charmerande originell, vacker, välformulerad och klok på ett sätt man inte är bortskämd med.

Först något om bilderna: Lovisa Burfitt har med fjäderlätt hand åstadkommit mängder av färgglada akvareller, ibland över hela uppslag. Det i svartvitt på sidorna 51-52 är det elegantaste med sina antydande och bara halvt ifyllda konturer. Jag kommer att tänka på en mästare i den genren, dansken Otto Nielsen som under ett kvarts sekel eller mer försåg SAS med ovanligt läckra affischer, oftast med exotiska djur avmålade på plats, och däröver en himmel där man högt ovan skymtade ett flygplan på väg från den ena kontinenten till den andra, plakat som numera är åtråvärda samlarobjekt. På samma vis är Lovisa Burfitt skicklig i antydningens konst, så får läsarnas fantasi fylla i resten. Här finns inget behov av att ängsligt täcka den vita sidan, här märks inte det minsta spår av ett horror vacui.

Och så själva texten, denna gång en diptyk. Första hälften är en luftig fantasi medan den andra är fastare förankrad. Att boken är skriven av en författare som tar sina läsare på allvar framgår redan av de inledande raderna som dessutom är lämpliga att citera vid den här årstiden: ”Det är någonting med våren, säger Mademoiselle Oiseau och skakar på huvudet. Det låter som Vivaldi men lägger man örat till så hör man att det är ingenting annat än Brahms tredje symfoni. Och då kan man ju undra…” Så befriande med en författare som hyser en obegränsad tilltro till sin läsekrets! Många om än inte alla känner till Vivaldis fyra årstider och har Våren lagrad bland sina ljudminnen, färre är bekanta med Brahms fyra symfonier – desto större skäl att vidga sitt vetande. Att Mademoiselle Oiseaus musiksmak sammanfaller med hennes författares är troligt (jag råkar för övrigt veta att hennes far är expert på Hjalmar Gullberg som under det plågsamma slutet av sitt liv intensivt lyssnade på Brahms tyska rekviem, och fann en viss tröst i det).

Boken fortsätter på samma tillitsfulla vis, med franska och spanska ord och vändningar som lämnas oöversatta men som de uppmärksamma läsarna oberoende av ålder i alla fall förstår det mesta av. Den som är upprörd lugnas av ett ”du calme”, och man hoppas att ses nästa dag med ett ”á demain”. Så bra att sådant smygs in när det mesta i svensk vardag annars är dominerat av det engelska och amerikanska, intill och bortom det löjligas gräns. Om man inte skulle råka veta att spanskans mariposa betyder fjäril så förstår man det i alla fall av en av de vackra anfangerna som illustratören låter kapitlen inledas med. Och läsarna inser säkert etymologin i nationsnamnet Argentina även om de inte hunnit så långt på skolans kemilektioner så att det vet att Ag i det periodiska systemet står för silver.

Bokens unga hjältinna Isabella träffar på nytt den gåtfullt vackra Mademoiselle Oiseau, en främmande fågel till och med i det exotiska Paris. Om adjektivet flamboyant funnes på svenska skulle det passa henne perfekt. Hon tar med sig sin unga adept på en vindlande färd över taken i Paris, till en stad av silver, Argentine, luftigt och lätt högt ovan gatuvimlet. Om den råkar finnas i verkligheten eller inte har liten betydelse, den hör till samma slags drömda städer som Shangri-La undangömt någonstans i tibetanska bergstrakter i James Hiltons ”Blå månen” eller de lika isolerade lokaliteterna i Herman Hesses utopiska ”Glaspärlespelet” och Alfred Kubins dystopiska ”Den andra sidan”. Det är, med författarens egen formulering, ett försvar för rätten till ett refugium: ”I den här nya handlar det om det viktiga med att ha ett land, en helig plats. Också om den platsen bara finns i fantasin.”

I det avslutande partiet av den tudelade boken knyts många lösa trådar samman. Samtidigt som Isabelle har hunnit bli ett par år äldre på bilderna är mademoiselle Oiseau märkbart yngre. De närmar sig varandra allt mer. Man får en ingående förklaring till hur släktskapet dem emellan ser ut fast man får läsa noga för att förstå relationerna inom och mellan de olika generationerna. Fröken Fågels syster Mathilde som bara skymtade förbi tidigare spelar nu en huvudroll. Vi får veta vart hon tagit vägen: till Argentina, det silverland som finns i verkligheten. Hon gifter sig med Fernando, en rik sprätt till godsägare som tar med henne till sin stora egendom Las Tres Vignas på Pampas (han kunde varit lånad från Evert Taube). Där inser hon snart att han är mera intresserad av sina hästar än av henne.

När han får veta att hon har planer på att öppna ett hotell i Mar de la Pampas avfärdar han det med ett överlägset ”så typiskt, så fånigt”. Men de skiljs under civiliserade former. Han önskar henne lycka till efter att först ha grumsat, och han förser henne med en check på ett belopp tillräckligt stort för att hon ska kunna köpa sitt hus vid kusten. Där sätter hon alltså igång sitt pensionat, assisterad av de kapabla señoritorna Theodora och Albertina som hon lockat med sig från mannens gård. Det här är ingen feministisk traktat, men det är befriande att läsa om ett kvinnokollektiv som klarar sig alldeles utmärkt män förutan. Dock förälskar sig Mathilde vettlöst i en vacker ung konstnär som kommer kort och försvinner lika snabbt. Deras möte får sin betydelse för släktkedjan, ska det visa sig.

Den tredje boken om Mademoiselle Oiseau och Isabella slutar på vackert vis som kanske kan läsas som ett halvt löfte om en fortsättning; ”När vi hittat ett nytt Argentine… ett land som är ditt – eller mitt. Vårt, kanske?” Hursomhelst är det ett slutackord som hävdar rätten att hålla fantasin och fantasteriet vid liv, i en replik som dessutom ligger nära Edith Södergrans mest kända och vackraste strof. Den har liksom den tredje boken om Mademoiselle Oiseau ett sällsamt silverskimmer över sig:

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.

IVO HOLMQVIST

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen