Ungerns självinfekterade sår

Litteratur

ESSÄ. ”Tigandet borgar för att kulturen bevaras och rättfärdigar hatet”

Ungern är ett rikt litteraturland men är kanske mer uppmärksammat i svensk media för dess högernationalistiska strömmingar. Ett litterärt och nyanserat motvärn utgörs av författaren Szillárd Borbélys första och sista roman, Die Mittellosen (Suhrkamp Verlag 2015), som nyligen har översatts till tyska.

Av kända ungerska samtida författare är Borbély, som begick självmord för tre år sedan, kanske den mest okände för oss. Googlar man på hans namn dyker det faktiskt inte upp en enda svenska träff. Det är remarkabelt med tanke på hans höga status i Ungern och den uppskattning romanen fått där den översatts, bland annat till franska och tyska. Den är på väg att översättas till ytterligare nio språk, som danska och norska i vår språkliga närhet, och engelska och spanska av de stora världsspråken.

Die Mittellosen är en klassisk uppväxtskildring. Precis som titeln anger handlar det om utblottade och medellösa människor i ett gammalt eftersatt bondesamhälle ute på den ungerska landsbygden kring sextiotalets slut och sjuttiotalets inledning. Det skildras genom en ung pojkes synvinkel. Han ska inom kort börja skolan. Pojken fungerar likt ett objektivt medvetande som registrerar och beskriver sakligt och oförblommerat vad han upplever.

Det kan kanske tyckas väl enkelt och kanske lite för simpelt som metodupplägg då uppväxtskildringar generellt sett inte saknas? I det här fallet har dock Borbély på ett sinnrikt sätt laddat skildringen med både politiskt och historiskt sprängstoff. Den ruvar på ett slags litterär hämnd för hans uppväxt och lands ideologiska tillstånd. Det som sker i romanen, i samspel med dess eftertexter, är att fiktionen spränger loss bitar av historien och belyser dem tålmodigt och uppmärksamt genom att väva in dem in i ett vardagligt sammanhang. Borbélys styrka består i att han lyckas drapera smutsen, eller byken för den delen, i ett mänskligt ansikte.

För att en till synes klassisk uppväxtskildring ska bli verkningsfull för en van läsare krävs att hen engageras rimligen fort, i det här fallet lockas in pojkens universum. Romanöppningen är effektiv men nästan på trots. Pojken visar sig förvisso vara en god människobetraktare, men är behäftad med en i det närmaste lillgammal språkförmåga. Det är vanskligt när det gäller att upprätta läsartrovärdighet, men Borbéley lyckas ändå, mycket på grund av just språket. Det är kärvt men vackert. Redan i inledningen återberättas hur pojken är ute går. Läsaren får inte veta med vem, men väl att de tiger och att tjugotre år, ”…skiljer oss åt. Tjugotre är enbart delbart med sig självt. Och med ett. Man kan inte dela upp den mindre bitar. Så är ensamheten mellan oss” (min översättning).

Med enkla koncisa fraser dras läsaren in i jagets värld och den tigande odelbara samvaron som är en grundläggande del av dess verklighet. Jaget har laddats med känsla, identitet och trovärdighet. Ur det växer en värld utan nåd fram. Hen får veta att det var med sin mor pojken vandrade genom ett landskap ute på den ekonomiskt och tekniskt sett outvecklade bondvischan. Det är en värld där alla är drabbade, precis som i Bela Tarrs film Turinhästen. De karaktärer Borbély tecknar är skadade av det förflutna och lider under nuets livsvillkor. Pojkens mor föraktar sin man, som sin tur ringaktar henne, sammaledes gäller för deras respektive släkter. Han slår deras barn. Det gör modern också och hotar dessutom ständigt med att ta livet av sig, medan fadern å sin sida är frånvarande i långa perioder, då han antingen super och slås med andra män eller är utkommenderad av kommunistpartiet för olika jobb, som han misslyckas med. Han drar inte jämt med överheten. Det sista gäller för varje släkting de har såväl som utomstående byinvånare i romanen. Det dras så långt att en traktor ges stryk i en parodisk passage, som vore den en dålig statlig oxe.

Där finns några överlevande judar och zigenare vilka tolereras, samtidigt som andra karaktärer i byn lever bittra över att som fascister ha förlorat det senaste kriget. Judarnas öde under den ungerska fascistregimen och de nazistiska utrotningslägren förbigås med tystnad. Tigandet ses av alla människor i den skildrade bondelivsvärlden som ett slags barmhärtighet, vilket är ett betydelsebärande titelord i den franska utgåvan. Att tala är onödigt i längden, så har det alltid varit och saker och ting är som de är. En stoisk pennalism kanske man kan kalla det? Allt gammalt groll och tidigare oförrätter finns, men är insvepta i ett kompakt tigande. På så sätt är romankaraktärernas värld långt borta ifrån allt, i både tid och rum, men samtidigt är den ständigt närvarande. Precis som samtidens postkommunistiska Ungern med nygamla nationalistiska idéers misstänksamhet mot människor bortom dem själva och deras tradition.

En bit in i romanen ges antydningar om att den unga pojken är Borbélys alter ego, baserad på hans egen uppväxt, men romanen bär inte på de vanliga biografiska sanningsanspråken. Författaren menar att minnet, som är berättelsens utgångspunkt, inte är exakt då saker utelämnats och saknas. Därför är minnet en fiktion, skriver Borbély i bokens andra eftertext, där det även tydligt framgår att det är hans egen barndom som ligger till grund för romanen. Den politiska och kritiska udden uppstår i och med att fiktionen så tydligt och klart vill tala om verkligheten och dessutom gör det. Således går det inte att avfärda romanen som ren fiktion, ett påhitt. Det finns en ungersk historisk verklighet invävd i berättelsen fiktiva universum och omvänt.

Häri ligger Borbélys hämnd och sprängstoff. Det sker genom att återberätta och iscensätta det ålderdomliga ungerska bondesamhället i efterkrigstidens Ungern. Det som framträder är lortiga juveler, den nationella forna glans både Fidesz och Jobbik förfäktar idag. Det är en i högsta grad aktiv självbild, som spricker långsamt upp i takt med historiens gång och spränger de sömmar som stöpt landets historia och därmed befolkning. Pojkens äldre släktingar som varit med i både första och andra världskriget, berättar för honom om det men tiger och hoppar över skamliga handlingar, bland annat en aktiv antisemitism. Det är en del av historien och livet som de framstår för landsbygdens bondvärldsfolk. Pojken får veta att det sträcker än längre bak i tiden. De har nämligen rumänska rötter som slitits från dem och istället har de påtvingats det ungerska språket och dito namnskick. Därmed ståtar de med ett dikterat ofrivilligt historiskt ursprung, som sedan ska hyllas och så även görs.

Resultatet är en kultur som tiger och hatar. Tigandet borgar för att kulturen bevaras och till och med rättfärdigar hatet i längden. Således en utmärkt grogrund för övergrepp. ”Den ungerska kulturen och mentaliteten är en fullständigt tigande sak, som förborgar talrika oartikulerade frågor,” skriver Borbély. Han menar att när man börja tala och ställa frågor så förråder man detta ursprung. Att överhuvudtaget tala är ett förräderi mot den värld man kommer ifrån. Alltså är Borbélys hämnd ett grundläggande förräderi mot hans uppväxtvärld och därmed föräldrar. Han blir föräldralös genom att ge och stöpa dem i ord.

Die Mittellosen skildrar Ungerns självinfekterade sår och Borbély skriver i en eftertext: ”Byn var en sluten gemenskap. Bönderna ville leva på sitt gamla sätt, även om regenterna övergjöt dem. På sextiotalet hatade bönderna kommunisterna. Det fanns olika sorters bönder, så som livegna och småbönder, rika bönder och hantverkare. Det byn var enig om var att man måste överleva härskarna. De kommer och går: Franz Josef, Horthy, Rákosi, Kádár var fjärran namn, som alla förgått. Och vi som lever här i by måste överleva dem” (min överättning). Det gamla består, medan allt annat förflyktigas. Så hålls byken ständigt vid liv. Den tvättas aldrig. Det är nygammal smuts vars infektioner ständigt blommar upp på de ungerska slätternas åkerlandskap.

Per Alvsten

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,

Sårig sannsaga

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med
Gå till Toppen