Två romaner i en om vår existens

PROSA. Genom galenskapen ser vi oss själva i all vår ynklighet, skriver Carolina Thelin som läst Mats Kolmisoppis nya bok ”Scener från hovet”. 

”Scener från hovet” av Mats Kolmisoppi
Norstedts förlag

I Melodifestivalen i lördags underhöll programledarna Pernilla Wahlgren och Per Andersson oss med en sketch där Wahlgren spelar en fanatisk mellofan-mamma som tvingar sin man och deras tre stackars barn att 24/7 dyrka detta fenomen. Jag hade tidigare under dagen läst ut Mats Kolmisoppis nya bok ”Scener från hovet”, som består av två till synes helt olika berättelser. Den första, med samma namn som bokens titel, handlar om den svenskfinska familjen Korhonen där de ultrakonservativa föräldrarna avgudar monarkin. Jag kunde inte låta bli att dra vissa paralleller mellan de två kulturyttringarna. Poängen med den självironiska sketchen var väl mest att roa rödvinsmosiga tittare men mitt obehag efter ”Scener från hovet” hade satt spår. Hur grymt är det inte att tygla sina barn efter egna behov?

Det är en både absurd och plågsam skildring av makt, klass, och över- och underordning som Kolmisoppi målar fram. De två sönerna – berättarjaget Filip och hans storebror Erik – disciplineras till att bli rojalister av den gamla stammen. Föräldrarnas mindervärdeskomplex manifesteras genom kopior av riksregalierna som bröderna beordras bära under bisarra ceremonier. Fadern styr med hård hand med Bach på högsta volym, modern lär dem att skilja mellan fin- och fulkonst. Hennes högsta önskan är att pojkarna gifter in sig i adeln, alla medel är tillåtna. Filip, som (nästan) är född på samma dag som kungen och Silvia gifte sig, ska helst bli kung.

Medan Erik inordnar sig blir Filip alltmer fientligt inställd. Efter att ha blivit kuschad av både föräldrar och bror får han till slut nog. Ett avgrundsvrål far genom hans kropp och förändrar allt. Maktförhållandena byter plats.

Den andra berättelsen – “Morgondagens småstad” – är en sciencefiction-historia där Kolmisoppi ställer den eviga frågan om meningen med livet. En sjuk gammal man väljer att leva vidare efter att kroppen lämnat jämmerdalen. Världen är sig ganska lik, frånsett alla materiella bestyr. Här har han det ganska schysst med tre älskarinnor och obegränsad valfrihet. I ett datastyrt liv är det möjligt men finns det då någon mening kvar?

Båda kortromanerna handlar om hur vi hanterar vår existens och de villkor vi tilldelats. ”Scener från hovet” har dock ett driv som jag tyvärr saknar i den betydligt kortare ”Morgondagens småstad”. Liksom tillvaron ekar tomt för mannen som köpt till sig odödlighet, blir jag ganska oengagerad efter en stunds läsning. Jag förstår inte heller riktigt syftet med två romaner i en. Kanske är det så krasst att det handlar om ekonomi?

Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.

Kolmisoppi skriver till synes enkelt med korta meningar och luft mellan raderna. Han byter skickligt mellan presens och imperfekt utan att det förvirrar. Även i hans tidigare böcker är absurditeter det som ställer allt på sin spets. Genom galenskapen ser vi oss själva i all vår ynklighet.