Till hälften läsvärd spänningsroman

Litteratur
Sarah Vaughan. (Foto: Philip Mynott)

FÖRLOSSNINGSDEPRESSION. Små katastrofer av Sarah Vaughan är en brittisk spänningsroman om förlossningsdepression, som inte håller måttet enligt Elisabeth Brännström.

 

Små katastrofer av Sarah Vaughan
Översättare: Johan Nilsson
Albert Bonniers Förlag

En stökig helgnatt i januari 2017 arbetar den engelska barnläkaren och småbarnsmamman Liz på sitt skift på sjukhuset. Hon är trött och sliten och förväntar sig inget positivt av nattens arbete, men har ändå inte förväntat sig det stora trauma som kommer att ta över hennes liv under en lång tid framöver.

Allt börjar när Jess, en av Lizs väninnor, anländer till avdelningen med sin åttamånader gamla dotter, Betsey. Dottern har en skada i bakhuvudet som inte går att förklara bort och hennes mammas redogörelse stämmer inte. Liz ställs alltså inför ett dilemma: ska hon lyda den tyranniske överläkaren Neils order och polisanmäla, eller ska hon förlita sig på sin magkänsla som säger henne att Jess omöjligt kan ha skadat sitt barn? Liz får en känsla av att något i Jess beteende skaver och ett tvivel sätter in. Hur väl känner hon egentligen sin vän?

Det som följer är en lång sjukhusvistelse för Betsey och en lika lång, trasslig polisutredning, där Jess ständigt begår misstag som misstänkliggör henne och där hon själv är medveten om de reflexer som får henne att vilja skada sin baby. Hon lider, utan att vara medveten om det, av förlossningsdepression men vågar av rädsla för att pekas ut som en dålig mamma inte berätta vad som egentligen hände kvällen då Betsey fick sin skada.

Under tiden oroar sig hennes omgivning för henne, alla förstår att någonting är fel men ingen vågar ifrågasätta henne öppet; man kan därför inte hjälpa henne och själv ljuger hon för alla, utom för sig själv.

Så här långt håller Sarah Vaughan, som för ett par år sedan hyllades för sin roman Efter skandalen om en gruppvåldtäkt utförd av överklasspojkar i Oxford, ihop sin historia. Små katastrofer känns först som en spännande, rätt så insiktsfull skildring av förlossningsdepression och den ensamhet som drabbar många nyblivna mammor som inte håller ihop känslomässigt, men efter ett tag börjar skildringen spåra ur och anta en moralistisk överton som ökar i styrka och som, för mig personligen, känns alltmer olustig ju mer man närmar sig slutet.

Olusten kommer sig av att berättelsen gradvis förlorar sin nyansering. Sarah Vaughan sätter successivt igång med att, alltmer märkbart, dela upp sina huvudfigurer i onda och goda stereotyper och hon låter en ljus och en mörk världsbild ställas mot varandra. Den goda sidan, för det mesta omgiven av superlativer, består av den hårt arbetande, principfasta läkaren och duktiga småbarnsmamman Liz och den vackra men sköra hemmafrun Jess, som går vilse i en snårskog av tvivel och självförebråelser för att till sist ändå komma ut som en i grund och botten god, självuppoffrande mamma. Mot dessa två ställs två andra mödrar, den onda sidans två satmaror, som varken är, eller vill vara, självuppoffrande eller principfasta: Lizs försupna, ovårdade och elaka mamma som sitter och ruttnar helt ensam i sin lägenhet i London, där hon till sist dör av levercirros efter att ett våldsdåd i hennes förflutna flutit upp till ytan, och den bittra, djupt avundsjuka Charlotte, väninnan som listigt börjat slå sina lovar runt Jess trofaste man, Ed.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

Tonen runt de här två är genomgående ytlig och nedlåtande och de plockas också bort ur handlingen lika lättvindigt och osentimentalt som om de vore löss eller fästingar. Ingen förmodas sakna dem; de representerar en kvinnlighet som Sarah Vaughan tydligen betraktar som nästan oförsonligt missanpassad och skev. De får också företräda en tid och en tidsanda som målas upp som minst sagt smutsig och omoralisk, medan Liz och Jess, som ägnar större delen av tiden åt sina män och barn, egna eller andras, glatt får stega vidare mot en ljus framtid bärande på ”nya” värderingar, som för vissa av oss mest framstår som gamla och bra så förstockade.

Obehagligt, och lite synd, utan det här övermoralistiska synsättet kunde Små katastrofer eventuellt ha utvecklat sig till en rätt så bra, angelägen roman om det stora problem med förlossningsdepression som många kvinnor genomlider. Som det är nu känns den tyvärr bara till hälften läsvärd.

ELISABETH BRÄNNSTRÖM

 

Det senaste från Litteratur